Idag är kunskapen om jämställd stadsplanering mer djuplodad än för ett par decennier sedan. Karin Andersson känner sig trots det uppgiven.

Tidigare i höst träffade jag en landskapsarkitekt och en genusforskare som gav mig hopp. De jobbar tillsammans i projekt om jämställd stadsplanering och hävdade bestämt att det har hänt mycket inom kunskapsfältet de senaste trettio, tjugo och tio åren.

För tio år sedan handlade jämställd stadsplanering enbart om trygghet för kvinnor, menade de. Då pratade man bara om att kvinnor behövde skyddas och sa att om städer hade bättre belysning och om buskar i parker togs bort så skulle de vara jämställda. Nu har branschen kommit längre, menade de. Nu kan vi prata om ojämställda strukturer inom organisationer, intersektionalitet, att tjejer ska vara med och påverka direkt hur platser formges. Vi går framåt. För varje projekt som genomförs utifrån analyser som genus och normkritik får vi mer att studera, diskutera och bygga vidare på. Kunskap och kompetens sprids sakta från universitet till kommuner. Från teori till praktik.

Jag kände mig hoppfull efter vårt möte.

Men så var jag på ett seminarium några veckor senare. Salen på Kulturhuset i Stockholm var full. Mest kvinnor, de flesta ganska unga, de flesta blonda i svarta kläder. Temat för dagen var feministisk stadsplanering. Tankesmedjan Global Utmaning hade bjudit in till samtal med anledning av Habitat III-mötet i Quito, Ecuador i oktober. Deras arbete kring frågan visade att fokus måste ligga på flickors situation för att vi ska kunna skapa framtida hållbara städer.

Men sen börja de inbjudna gästerna på scen prata. Om belysning. Om buskar. Om kollektivtrafik. Någon menar att feministisk stadsplanering handlar om mest belysning, att kvinnor måste kunna gå från busshållplatsen hem till lägenheten utan att vara rädda. Det enda goda exempel som lyftes fram var Rosens röda matta i Malmö. Ytterligare en person på scen, en lokalpolitiker, inledde med att säga att hon inte vet vad feministisk stadsplanering är.

De på scenen som hade mest kunskap och erfarenhet om ämnet var de som jobbar med unga människor och människor som bor i områden som under hela samtalet refererades till att ligga ”där ute” och klumpas ihop till ”miljonprogrammet”. 

Banar Sabet, konsult och styrelseledamot i Streetgäris, menade att distansen mellan de som bor ”här” och de som bor ”där” måste minska för att vi ska kunna skapa mer trygga och jämlika städer. Vi som sitter i det där rummet, som aldrig är ”ute i de där områdena”, måste släppa på vårt tolkningsföreträde om vad som är en bra stad och vad folk vill ha. 

Maj Pettersson, MPower Fryshuset, fick frågan om hur vi kan bygga broar mellan makten (politiker, tjänstemän, arkitekter) och svarade att det inte är broar som behövs – vi står och bankar på dörren till maktens rum och vill vara med men blir inte insläppta.

Jag blev frustrerad av detta seminarium. Vi har kommit längre är såhär.

Många rapporter visar att medellivslängden ökar när människor får större inflytande i samhället, att gentrifiering leder till att de som är mest utsatta får det sämre, att en orättvis stadsutveckling leder till ökad segregation, ökat missnöje och fler konflikter. 

Varför går förändring så långsamt när fakta finns?