
Bilder från invigningen av projektet Frizon i Umeå. Unga tjejer i kommunen har utifrån sina intressen och med jämställdhet som metod undersökt och utvecklat idéer och visioner om utformningen av en inbjudande jämställd plats. Målet har varit att skapa en plats fri från förväntningar, rädslor och otrygghet där alla skulle kunna känna sig välkomna. Foto: Fredrik Larsson.

Bilder från invigningen av projektet Frizon i Umeå. Unga tjejer i kommunen har utifrån sina intressen och med jämställdhet som metod undersökt och utvecklat idéer och visioner om utformningen av en inbjudande jämställd plats. Målet har varit att skapa en plats fri från förväntningar, rädslor och otrygghet där alla skulle kunna känna sig välkomna. Foto: Fredrik Larsson.

Bilder från invigningen av projektet Frizon i Umeå. Unga tjejer i kommunen har utifrån sina intressen och med jämställdhet som metod undersökt och utvecklat idéer och visioner om utformningen av en inbjudande jämställd plats. Målet har varit att skapa en plats fri från förväntningar, rädslor och otrygghet där alla skulle kunna känna sig välkomna. Foto: Fredrik Larsson.
Kunskap om jämställd planering når inte ut
Idag är kunskapen om jämställd stadsplanering mer djuplodad än för ett par decennier sedan. Karin Andersson känner sig trots det uppgiven.
Tidigare i höst träffade jag en landskapsarkitekt och en genusforskare som gav mig hopp. De jobbar tillsammans i projekt om jämställd stadsplanering och hävdade bestämt att det har hänt mycket inom kunskapsfältet de senaste trettio, tjugo och tio åren.
För tio år sedan handlade jämställd stadsplanering enbart om trygghet för kvinnor, menade de. Då pratade man bara om att kvinnor behövde skyddas och sa att om städer hade bättre belysning och om buskar i parker togs bort så skulle de vara jämställda. Nu har branschen kommit längre, menade de. Nu kan vi prata om ojämställda strukturer inom organisationer, intersektionalitet, att tjejer ska vara med och påverka direkt hur platser formges. Vi går framåt. För varje projekt som genomförs utifrån analyser som genus och normkritik får vi mer att studera, diskutera och bygga vidare på. Kunskap och kompetens sprids sakta från universitet till kommuner. Från teori till praktik.
Jag kände mig hoppfull efter vårt möte.
Men så var jag på ett seminarium några veckor senare. Salen på Kulturhuset i Stockholm var full. Mest kvinnor, de flesta ganska unga, de flesta blonda i svarta kläder. Temat för dagen var feministisk stadsplanering. Tankesmedjan Global Utmaning hade bjudit in till samtal med anledning av Habitat III-mötet i Quito, Ecuador i oktober. Deras arbete kring frågan visade att fokus måste ligga på flickors situation för att vi ska kunna skapa framtida hållbara städer.
Men sen börja de inbjudna gästerna på scen prata. Om belysning. Om buskar. Om kollektivtrafik. Någon menar att feministisk stadsplanering handlar om mest belysning, att kvinnor måste kunna gå från busshållplatsen hem till lägenheten utan att vara rädda. Det enda goda exempel som lyftes fram var Rosens röda matta i Malmö. Ytterligare en person på scen, en lokalpolitiker, inledde med att säga att hon inte vet vad feministisk stadsplanering är.
De på scenen som hade mest kunskap och erfarenhet om ämnet var de som jobbar med unga människor och människor som bor i områden som under hela samtalet refererades till att ligga ”där ute” och klumpas ihop till ”miljonprogrammet”. Banar Sabet, konsult och styrelseledamot i Streetgäris, menade att distansen mellan de som bor ”här” och de som bor ”där” måste minska för att vi ska kunna skapa mer trygga och jämlika städer. Vi som sitter i det där rummet, som aldrig är ”ute i de där områdena”, måste släppa på vårt tolkningsföreträde om vad som är en bra stad och vad folk vill ha. Maj Pettersson, MPower Fryshuset, fick frågan om hur vi kan bygga broar mellan makten (politiker, tjänstemän, arkitekter) och svarade att det inte är broar som behövs – vi står och bankar på dörren till maktens rum och vill vara med men blir inte insläppta.
Jag blev frustrerad av detta seminarium. Vi har kommit längre är såhär.
Många rapporter visar att medellivslängden ökar när människor får större inflytande i samhället, att gentrifiering leder till att de som är mest utsatta får det sämre, att en orättvis stadsutveckling leder till ökad segregation, ökat missnöje och fler konflikter. Varför går förändring så långsamt när fakta finns?
KARIN ANDERSSON
Den tillfälliga platsens rika kvaliteter
Titti Olsson besökte en förskolegård helt utan prefabricerade lekredskap och såg kvaliteter som ofta saknas på platser för lek.
Kul kultur på torg
Det är schlageryra i Malmö. Göran Nilsson riktar blicken mot stadens torg och publika platser och tänker på en annan stad som nästa år kommer att vara i europeiskt fokus – Umeå är då Europas Kulturhuvudstad.
Att värdera träd
Rapporten Ekonomisk värdering av urbana träd – Alnarpsmodellen har kommit ut. Göran Nilsson gläds över modellen som kommer att fungera både vid byggprocesser och i juridiska konflikter.
Skolgården ska utvecklas, inte avvecklas
Petter Åkerblom ser hur barnens skolgårdar flyttas upp på taken och undrar hur det stämmer överrens med läroplanen som slår fast att barn ska ha nära kontakt med det omgivande samhället.
Lek för alla?
Caroline Dahl besöker en tillgänglighetsanpassad lekplats men undrar ändå hur städer – på riktigt – kan bli till för alla.
Mångfald ger trygga stadsrum
Karin Andersson menar att möten mellan människor ger tryggare stadsinvånare.
Vad är en hållbar parkupplevelse?
Göran Nilsson undrar om lugnet i parker är hotat när de alltmer blir platser för events och happenings?
Vad händer om platsen sviker?
Titti Olsson har varit i Goa, Indien. En resa som fått henne att fundera över platsens betydelse för vår identitet.
Varför går det så långsamt?
Anders Rasmusson blickar tillbaka tjugo år och ser att mycket av den kunskap om ekosystemtjänster som efterfrågas idag fanns redan då. Varför är det så svårt att implementera den?
Hata på nätet, gilla på gatan?
Petter Åkerblom åker tåg och gläds åt mänsklig värme i stadens offentliga rum.
Lägg till ny kommentar