
Foto: Ekologigruppen AB

Foto: Ekologigruppen AB
Kan man mäta hållbar stadsutveckling?
Hög byggnadstakt och okänslig förtätning av befintliga stadsdelar leder ofta till att alla de värden som inte omfattas av lagkrav eller inte mäts i siffror försvagas, inte minst värden kopplade till barns livsmiljö, rekreation och hälsa och välbefinnande. I den täta staden ska ytorna räcka till så väldigt mycket och det är ofta svårt att hävda de sociala och gröna frågorna när de ska samsas med till exempel gator och parkering som har sina tydliga siffror. De kvalitativa måtten upplevs inte ha samma tyngd och kan lättare ifrågasättas, och det finns en önskan om kvantifierbara mått inom fler områden.
Indikatorer används därför allt oftare i stadsutveckling för att säkra viktiga värden. Men detta för också med sig en rad frågor. Vilka parametrar för hållbar stadsutveckling kan mätas i siffror? Vilken siffra är i så fall rätt? Och hur säkerställer vi de parametrar som inte kan eller bör kvantifieras?
Nyligen hade vi på Ekologigruppen en workshop i samarbete med Tankesmedjan Movium för att få feedback på vårt pågående arbete kring indikatorer för ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet. Att själva idén med att arbeta med indikatorer också problematiserades på workshoppen uppskattades av många deltagare. För det är viktigt att ställa sig frågan varför vi ska använda indikatorer och vilka risker indikatorsarbetet kan medföra.
En av de tydligaste fördelarna med indikatorer som lyftes fram på workshopen var att de, om de är rätt utformade, utgör ett viktigt verktyg för kommunikation med politiker och andra beslutsfattare. Siffror är lätta att kommunicera och mätbarhet ger möjlighet att jämföra sig med andra, vilket kan sporra drivkraften att vara bäst. Samtidigt finns en fara i att hållbarhetsarbetet reduceras till ett kommunikationsarbete. Det är en svår men viktig balansgång att ta fram indikatorer som är enkla och kommunikativa utan att vara godtyckliga.
I planeringsarbetet ger indikatorer överblickbarhet och gör det lättare att redovisa konsekvenserna av olika val på ett transparent sätt. Olika aspekter går lättare att sätta i relation till varandra, till exempel utrymme för barn och utrymme för dagvatten, vilket också underlättar styrningen mot hållbarhet. Samtidigt är det viktigt att ställa sig frågan vad vi styr mot. Sätter vi hårda mått blir också framtidsbilderna av hållbarhet rigida snarare än utvecklingsbara.
Sifforna kan antingen uttrycka miniminivåer, önskvärda målbilder eller något där emellan. Miniminivåer visar tydligt vad som krävs för att det inte ska bli dåligt, men riskerar att med tiden utvecklas till taknivåer. Målbilder ger något att sträva mot, men kan uppfattas som orealistiska och därmed irrelevanta. Det kan därför vara en god idé att använda båda, vilket dock riskerar att bli otydligt.
Nästa fråga är vem som ska sätta miniminivåer och målbilder. Många uttrycker en önskan om indikatorer som kopplar till de globala målen i Agenda 2030. De indikatorer som tagits fram inom Agenda 2030-arbetet hittills är dock utformade för uppföljning på global nivå och saknar det proaktiva och operativa lokala perspektivet. WHO har tagit fram en global miniminivå för andel grönyta per person. Ska vi använda den och därmed säga att svenska städer inte ska sträva högre? (Samtidigt ser vi att flera nya svenska stadsdelar inte klarar den globala miniminivån, vilket gör detta till en relevant fråga.)
En annan global riktlinje som är svår att sätta i en svensk kontext kopplar till täthet. Enligt UN Habitat bör hållbara kompakta städer uppnå en täthet om 15 000 invånare per kvadratkilometer – Stockholms innerstad når upp till ca 9600 invånare per kvadratkilometer. Även inom Sverige och inom olika städer kan måtten behöva vara olika för att spegla olika typer av stadsutveckling. Allt detta gör arbetet att sätta siffror på olika stadsutvecklingsaspekter till en mycket komplex fråga.
Den största risken när vi styr mot hållbarhet med indikatorer är dock att vi fokuserar på det som går att mäta och tappar andra aspekter som är centrala för att bygga goda stadsdelar. Det är inte bara viktigt hur stora skolgårdar eller parker är, utan också vilka kvaliteter de innehåller.
I Boverkets riktlinjer för parker lyfts treenigheten tillgång, nåbarhet och kvalitet. Att mäta fågelvägen räcker inte, vi behöver ta hänsyn till både fysiska och mentala barriärer. Ett fokus på kvalitet visar mångfalden i vad en park kan vara, en plats för aktivitet, rofullhet, hundägare och hundrädda. Ett väl valt antal kvadratmeter räcker inte som indikator – men samtidigt kan vi inte fastna i att kvaliteter kan effektiviseras och sjunga mångfunktionalitetens lov in absurdum. Ibland är funktioner och aktiviteter i konflikt. För att fånga kvaliteterna kommer vi inte undan att vi behöver göra egna kvalitativa bedömningar. Vi behöver gå ut och uppleva platserna och se hur de används. Och vi behöver ställa dessa frågor till dem som vistats där – människor av olika åldrar, kön, bakgrund med mera - för att verkligen förstå dess kvaliteter.
På workshoppen blev det påtagligt att det finns en stark önskan om kvantifierbara mått för sociala och gröna värden. Samtidigt är frågan om det verkligen är bristen på tydliga mått som försvårar hållbarhetsstyrningen. Boverket har till exempel haft tydliga riktlinjer för storleken på förskole- och skolgårdar, men skolgårdarna blir allt mindre och i nya stadsdelar tillhör det undantagen att riktlinjerna uppfylls. SCB utvärderade 2018 om skolor och förskolor i landet uppnådde riktlinjerna och ungefär hälften gör det, medan hälften inte gör det. Kanske handlar det också om hur olika frågor värderas. En lösning som lyftes på workshopen var att koppla indikatorerna för sociala värden till den långsiktiga samhällsekonomin och till tydliga ekonomiska värden.
Sammanfattningsvis är det tydligt att indikatorer inte löser alla problem kopplade till styrning mot hållbar stadsutveckling, och att de i sig kan medföra nya problem. Samtidigt ger indikatorerna fördelar vad gäller kommunikation och transparens som gör de väl värda att arbeta med. Det kommer aldrig gå att få fram den perfekta indikatorn eller perfekta hållbarhetsbedömningsverktyget, men som workshopdeltagarna uttryckte det så behöver vi inte heller nå dit. Planering handlar om avvägningar och prioriteringar, och vi måste våga uttrycka dessa prioriteringar tydligt. Om vi är medvetna om fallgroparna kan indikatorer för hållbar stadsutveckling användas för att få igång en diskussion om vilka aspekter som är viktiga och vad som ska få utrymme i staden.
MARIKA PALMÉR RIVERA, HÉLÈNE LITTKE, ILONA STEHN
& ELISABETTA TROGLIO, EKOLOGIGRUPPEN AB
Pedagogisk modell för levande samhälle
Titti Olsson berättar om en pedagogisk modell för ett framtida samhälle, där allt vilar på tillit, på tilltro till den egna förmågan och kraften i den kollektiva handlingen, och undrar varför vi inte tar hand om guldkornen.
Regnbäddar i mindre och större skala
Det finns ett stort intresse runt om i landet för regnbäddar. I sin krönika berättar och reflekterar Göran Nilsson utifrån Moviums senaste kurs på ämnet.
Hur kommer barnen att få det i Vallastaden?
Gytter är ett ord som använts för att beskriva det som vissa kallar variation i överkant. För mig har gytter en positiv klang, skriver Anna Lenninger som reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
Intressant detaljplan ur ett ekosystemtjänstperspektiv
Ekosystemtjänster i stadsmiljön är ofta kopplade till vegetation som exempelvis förbättrar lokalklimatet, ökar den biologiska mångfalden, ger rekreation och estetiska upplevelser. Harald Klein reflekterar över vad han upplever i Vallastaden.
Hört talas om dumbojor?
Det finns företag som levererar ett slags handbojor som man sätter fast på sitt barn, som man därigenom kan leda i koppel tryggt och säkert. Petter Åkerblom funderar över att tappa greppet.
Social hållbarhet ryms inte i ett växthus
Det pågår fortfarande ett utforskande av vad begreppet social hållbarhet innebär inom stadsbyggnad. Karin Andersson reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
Men hallå – hur tänkte ni kring utemiljön?
Kan det vara så att man inte hunnit anlägga utemiljön som ursprungligen var avsett? Caroline Dahl reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
En riskabel krönika
Vad är det egentligen som är riskabelt i barns utelek? Och hur ska man hantera vuxnas oro, frågar sig Petter Åkerblom.
På catwalken i Vallastaden
Vad är en bomässa om inte en modevisning – vad kan man se på catwalken i Vallastaden? Titti Olsson reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
Fysisk aktivitet är mer än idrott
Nu kraftsamlar regeringen och Idrottssverige för mer rörelse i skolan. Men det räcker inte med mer idrott på schemat, skriver Petter Åkerblom i sin krönika.
LET’S MAKE OUR PLANET GREAT AGAIN!
Carl Arnö är ny ordförande i Moviums ledningsråd. I sin krönika reflekterar han om sitt engagemang i Movium utifrån hur världen ser ut idag.
Nya planeringsmodeller behövs för att utveckla regional grönstruktur
Tim Schnoor, ekolog på Ekologigruppen och ledamot i Tankesmedjan Moviums ledningsråd, resonerar kring hur vi kan utveckla naturen i och kring städerna samtidigt som vi tillgodoser behovet av bostäder.