Det blev ett hektiskt besök i Vallastaden. Jag hade fem korta timmar på mig att besöka Sveriges genom tiderna största bomässa, vilket är en helt annan tidsrymd än de långdragna månader jag spenderade som visningsvärd på Sveriges genom tiderna näst största bomässa - Bo01 i Malmö.

Stadsbyggnad intresserar mig på alla sätt; utsida såväl som insida, så det var inte fem timmars jakt på ekosystemtjänster jag bedrev i Vallastaden, vilket var tur, för om jag bara haft fokus på ekosystemtjänster hade fem timmar på mässområdet känts drygt.

I planeringsarbetet med Vallastaden har målsättningen varit att bygga en tät, blandad och levande stadsdel med kreativ gestaltning. Ambitionerna om utemiljöerna var högt satta då stort fokus läggs på att skapa en mångfald av olika typer av mötesplatser med olika sociala nivåer.

Även om ordet ekosystemtjänster inte nämns i planhandlingarna så finns det i detaljplanen intressanta bestämmelser för att främja sådana tjänster; särskilt de kulturella och reglerande men även de försörjande. Exempelvis uppmuntras det att bygga växthus på tak genom att inte låta detta påverka beräkningen av antalet våningar. I ett kvalitetsprogram utvecklas anspråken som främjar ekosystemtjänsterna med krav på exempelvis fruktträd på varje bostadstomt och olika former av lokalt omhändertagande av dagvatten. Programmet innehåller även lovvärda formuleringar och rekommendationer, men vars utfall är tveksamma.

Ur handlingarna kan jag utläsa att man ville bygga enligt idealen tätt och grönt, och på plats så slås man av att det verkligen är tätt mellan husen och att det finns en mångfald i storlek och uttryck hos byggnaderna. Brokigheten känns kul och kamouflerar på ett positivt sätt en del projekt som är enklare i sin utformning. Byggnadernas oregelbundna placeringar och öppningar mellan husen skapar en del intressanta rumsbildningar, passager och prång som känns lekfulla. Men trots platsernas oregelbundna former är inte utformningen av utemiljöerna lika varierande eller uttrycksfulla som byggnaderna är. Ibland känns det mest trångt och det kanske beror på att mellanrummen inte blir så mycket mer än just mellanrum då utformningen av utemiljöerna på alldeles för många platser är så simpelt utförd.

Så det är tätt, men är det grönt? Ska man försöka tänka positivt så kan man tänka att det nog blir bättre i framtiden, för det mesta av växtmaterialet är så ungt. Alla växter och träd ser ut att ha flyttats dit i sista sekund och det är inte direkt några hundraåriga ekar som omlokaliserats, och det har heller inte funnits någon vegetation i området tidigare. Gröna tak såg jag bara på envånings komplementbyggnader. Gröna fasader såg jag inte alls. En bra förutsättning är dock att man inte får bygga underjordiska parkeringsgarage eller anordna parkering på gårdarna. Har man utnyttjat dessa goda förutsättningar att på sikt skapa en lummigt grön stadsdel med hög biologisk mångfald? Nej, i flera fall har man mest utnyttjat möjligheterna till att få in så mycket betongsten som möjligt på marken.

Dagvattenhanteringen är delvis öppen och vattnet ska fördröjas på kvartersmarken. Och ibland korsas de hårda ytorna av ränndalar som mellanlandar i fördröjningsytor. Att man inte får bygga under de öppna ytorna ger också goda förutsättningar för anläggande av dammar och infiltration av dagvatten. Kvalitetsprogrammet föreslår breda fogar i markbeläggningen så att vattnet kan infiltrera, men detta såg jag inte till.

Målet med en hög exploateringsgrad innebär en tät stadsdel med små trädgårdar och gårdar, och en hel del skugga. Istället ska behovet av utemiljö kompletteras av gemensamma ytor med Felleshus som inkluderar växthus samt friytor med lekmöjligheter och växtbäddar med träd. Det jag minns från dessa ytor, bortsett från Felleshusen som är intressanta, är främst sorgliga små sandlådor eller rutschkanor som ensamt står i ett stilla hav av betong eller gummiasfalt. Det finns så klart bättre exempel också, men tyvärr är det en kall ödslighet som fastnar på näthinnan.

I en tät stadsdel som Vallastaden finns det inte plats för så mycket allmän platsmark. I princip all sådan, förutom ett fåtal gator, ligger utmed Smedstadsbäcken (Broparken) som utmed denna korta sträcka byggts om från att vara ett dike med makadamslänter till ett fint varierat grönt rum, vilket avsevärt förbättrat rekreationsmöjligheterna och bäckens funktion som spridningskorridor. Ett torg finns, men det ligger i utkanten av området och kanske kan det fungera som en plats som länkar ihop den fragmentariska omgivningen, men med endast en fasad som möter torget så är rumsligheten väldigt odefinierad. Förutom ett stackars träd, som visserligen står i vattenabsorberande skelettjord, så lyser de flesta former av ekosystemtjänster med sin frånvaro på torget. Det finns dock en riktig park, stadsdelsparken Paradiset, som ligger utanför området. Placeringen kan först verka som en dålig lösning, inte minst då det går en bred gata mellan bostadsområdet och parken, men jag tycker det är ett smart drag för parken kopplar till omlandet, med hästhagar och Vallaskogens naturreservat, vilket lockar till längre utflykter. Parken ägs av staden men är kvartersmark för att möjliggöra att odlingslotter upplåts till privatpersoner. Och då det finns många odlingslotter kommer troligen många människor att uppehålla sig här för att sköta om dem. Hälften av lotterna är till boende i Vallastaden, andra hälften är till Linköpingsbor, och som utomstående känner man sig välkommen att exempelvis plocka frukt från de ”allmänna” träden. Man har skapat en park med goda förutsättningar för sociala interaktioner - möten som kanske kan leda till en svängom på dansbanan! I omgivningarna finns också plats för ytkrävande lekar.

Ekosystemtjänster i stadsmiljön är ofta kopplade till vegetation som exempelvis förbättrar lokalklimatet, ökar den biologiska mångfalden, ger rekreation och estetiska upplevelser. Letar man lite så ser man att det finns en del ekosystemtjänster i Vallastaden, men det känns lite snålt, inte minst på grund av alla hårdgjorda ytor, och det är verkligen inte samma mångfald i utemiljöerna som det finns bland byggnaderna. Det är synd att man inte tagit chansen att skapa kreativa, och ekonomiskt effektiva, lösningar för ekosystemtjänster att visa upp för den svenska byggbranschen nu när det byggs och ska byggas så mycket i landet. Kreativa lösningar liknande det man gjort med markbeläggningen längs de större stråken i Vallastaden där man använt den billiga ST-stenen, utlagd i färgband för att efterlikna trasmattor. Tänk om samma kreativitet hade funnits för gröna lösningar, som i dag ofta bantas bort för att de, ur ett kortsiktigt perspektiv, anses för dyra.

Den tekniska innovationen i området är den underjordiska kulvert i vilken de flesta av ledningarna löper vilket gör att ledningsinfrastrukturen tar mindre plats så att mer värdefull mark kan bebyggas och att gator sällan behöver grävas upp vid framtida underhåll vilket ger mycket bättre förutsättningar för att vegetationen kan få stå ifred. Man hade också kunnat tänka sig att den yta som intjänas hade kunnat användas för mer ytkrävande gröna lösningar.

För att återkoppla till Bo01-området, som fått mycket uppskattning för sina fina utemiljöer med innovativa vegetations- och dagvattenlösningar, så var det där man första gången i Sverige använde grönytefaktor. Grönytefaktor är en numerisk modell där kvalitativa värden skapas med hjälp av en kvantitativ formel vilket säkerställer att gröna och blåa kvaliteter, som genererar många ekosystemtjänster, uppnås vid byggande. Den typen av tvingande verktyg borde använts i Vallastaden.