Under de senaste veckorna har uppropen om att påskynda omställningen till en hållbarare utveckling duggat tätt i mina nyhetsflöden. Ord som transition eller transformation återkommer i debatterna och nyhetsartiklarna. För den hållbarhetsintresserade planeraren ökar pressen på att handla, och att handla rätt. Men vilken väg ska man gå? Vilken stadsbyggnadsmodell levererar en hållbar stad? Frågan är enkel och samtidigt svår. Jag menar att stadsstrukturer inte är varken hållbara eller ohållbara, det är människorna och deras livsstil som avgör hur hållbart ett samhälle är, inte vilken urban form det har.

I Sverige har kvartersstaden klivit fram som en ofta hävdad modell för en hållbarare stad och visst har kvartersstaden många förtjänster som gestaltad livsmiljö. Vad vi dock tycks bortse från är att den moderna kvartersstadens ursprung står att finna i industrialismens kraftiga urbanisering där kvartersstaden blev ett alternativ till en okontrollerad stadstillväxt i västvärldens städer. Den positivistiska vetenskapen underbyggd av diverse numeriska beräkningar bidrog till modellens framgång och dess rationella genomförande påminner starkt om senare tiders modernistiska stadsbyggande.

Arkitekturhistorikern Mark Jarzombeks kritik mot dagens stadsbyggande är därför tankeväckande och väl värt att notera när han hävdar att vi fortfarande är fast i ett modernistiskt stadsbyggande där hållbarhet riskerar att bli den nya tillväxtmotorn. För mig är Jarzombeks varning en påminnelse om att bebyggelsemiljöerna i dagens stadsbyggande måhända ser annorlunda ut idag än under den modernistiska storhetstiden, men rationaliteten och avsaknaden av hänsyn till platsens unika värde är fortfarande i grunden modernistiskt och därmed djupt problematiskt utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Detta menar jag särskilt gäller i stadsomvandlingsprojekt där det borde finnas ett uppenbart resurshushållningsperspektiv av att ta till vara befintliga resurser och värden istället för att på modernistiskt maner rensa bort allt – skapa en tabula rasa – och ersätta med nya kvarter.

Att kvartersstaden fått ett så stort genomslag i svenskt stadsbyggande är möjligen en tillfällighet och visst kan man föreställa sig att även andra stadsbyggnadsmodeller kan ”tillfångatas” av modernismens ohållbara tillväxtparadigm, men faktum kvarstår – att slentrianmässigt mangla ut kvarter är inte självklart hållbart. Frågan vi borde diskutera är vilka andra stadsbyggnadsmodeller som finns att välja mellan och vilka förutsättningar för hållbara livsstilar de ger.

Arkitekten och planeraren Jonathan Barnett beskriver i boken Urban Design fem stadsbyggnadsdiskurser – eller modeller – som han ser som relevanta i dagens stadsbyggande. De fem modellerna kallas, fritt översatt, för modernistisk, traditionell, grön, systembaserad samt en femte som kanske ska förstås som en syntes av de övriga fyra. Denna femte modell ger Barnett inget namn men jag skulle vilja kalla den för relationell då den bygger på ett parametriskt tänkande. Det fina med Barnetts bok är att han inte avfärdar vissa modeller som förlegade utan han förmår att spegla dem i historien och föra dem in i samtiden – och kanske också i framtiden. Låt oss sluta att tänka på hur ”aktuell” en stadsbyggnadsmodell är och istället börja diskutera vilken som fungerar bäst i vilket sammanhang eller på vilken plats.

För den som är suger på att läsa ännu mer kring stadsbyggnadsmodellernas diskursiva politik kan jag rekommendera Taubman Colleges bokserie från mitten av 2000-talet som heter Michigan Debates on Urbanism. Bokserien innehåller tre böcker som baseras på debatter mellan ledande företrädare för olika stadsbyggnadsmodeller såsom Everyday Urbanism, New Urbanism, Post Urbanism. Här framkommer med stor tydlighet de inneboende värderingarna som finns i olika modeller.

Jag tycker att den pågående digitaliseringen understryker vikten av att vi debatterar och diskuterar olika statsbyggnadsmodellers förtjänster. Digitaliseringen i sig innebär fantastiska möjligheter både i fråga om form och process. Men om vi låter en modell vara förhärskande framför andra och utvecklar våra digitala verktyg enbart med denna som utgångspunkt får vi problem. Just nu befarar jag att det är kvartersstaden som utgör modell för nya digitala verktyg. Det som är vanskligt med kvartersstaden, och som gör att jag återkommer till att kritisera den om och om igen, är att den tycks vara så neutral. Det är den inte. Kvartersstaden kommer ur en epistemologisk tradition där främst det kvantitativa och numeriska tillmäts vikt och där bedrägligt perfekta modeller påstås kunna genereras ur denna data.

För oss som tillmäter städer flerdimensionella kvaliteter, och relationer och som också respekterar att upplevelsen av rum och livsmiljöer är olika för olika individer, är det självklart att en sådan tanketradition är för begränsande. Vi kan inte tillåta oss att gå i fällan och lockas att utforma våra verktyg efter dessa endimensionella modeller vilka så enkelt går att översätta i ettor och nollor. Kanske är den största utmaningen att till synes neutrala numeriska värden döljer politiska agendor?

Jag vill se på stadsbyggande utifrån ett landskapsperspektiv. Ett sådant synsätt utgår från stadslandskapets relationella kvaliteter och plats-specifika förutsättningar. Hållbarheten tycker jag, måste ta sitt avstamp i hur platsens naturliga och konstruerade processer symbiotisk hör samman och hur urban form kan skapas åt en plats med utgångspunkt i landskapsurbanismens förmåga att verka i skiftande skalor, system, och komplexa relationer. Sådana mer komplexa och skiftande kvalitativa relationer kan också hanteras med hjälp av digitala verktyg som har fördelen av att de kan skapa många alternativa framtidsbilder, som tex Liam Youngs film Where the City Can’t See på arkitekturbiennalen i Venedig visar. Då blir en kritisk utvärdering av dessa alternativ också en integrerad del av den digitala processen, något som jag tror är avgörande för ett kvalitativt resultat. Möjligheterna som dessa avancerade digitala parametriska verktyg skapar har provats på andra håll i världen, men av någon anledning ännu inte i Sverige. Här tycks vi vara fast i modeller som materialiseras i förenklad kvartersform. Så behöver det inte vara, men ska vi ändra på det krävs det ett gemensamt kompetenslyft i svenskt stadsbyggande och en tillåtande kritisk diskussion!