
Foto: Petter Åkerblom.
Hört talas om dumbojor?
Det finns företag som levererar ett slags handbojor som man sätter fast på sitt barn, som man därigenom kan leda i koppel tryggt och säkert. Man tar sig för pannan. Det gör jag numera så ofta att min panna är full av blåmärken – bank, bank, bank. Handbojor är till för banditer, och hundar leder vi i koppel när det finns risk att de skrämmer vilt och människor. Men barn? Är det ens förenligt med mänskliga rättigheter?
Omgivningen är riskfylld och det är riskfyllt att röra sig på egen hand. Det är just därför barn ska röra sig på egen hand! Självklart finns det situationer då det är viktigt att hålla koll på ungen. Som i direkt farliga trafiksituationer. Då brukar man hålla sitt barn i handen, för att sedan släppa taget när man kommer in i parken. Till och med hela avdelningar med förskolebarn vandrar över gatorna hand i hand!
När jag kontaktar en av leverantörerna till dessa produkter får jag höra att de respekterar min synpunkt på att barn inte ska vara kopplade för då finns ju risken att barnet uppfattar omvärlden som farlig. Men i nästa andetag får jag höra att leverantörens egna barn har mycket spring i benen, och att hen och familjen ibland åker in till stan och går till en lekpark: ”Jag håller dem alltid hårt i handen, men de har en förmåga att slingra sig ur och springa iväg ibland.” Jaha, vem har inte varit barn? Är det något konstigt med att barn slingrar iväg? Nej, det konstiga är föräldrar som tappar greppet om sans och förnuft.
Sedan får jag lära mig att produkten, en så kallad handledssele, ger barnet ganska stor rörelsefrihet. Barnet sitter fast i ett elastiskt "telefonsladdband" och man har därför bra koll: ”Tappar man greppet blir inte följderna så katastrofala som de skulle kunna bli utan armbandet”. Skulle kunna bli. Människan är som mest kreativ när hon med sin fantastiska fantasi målar upp eventuella eventualiteter.
Lek och uppväxt handlar om frigörelse och att steg för steg behärska sin kropp, sitt förstånd och sin omvärld. På så sätt kan man bygga upp ett allt starkare självförtroende och tillit till sin omvärld. Det förutsätter förstås att vi vuxna låter barnet testa sina förmågor och röra sig på egen hand. Men detta underlättas inte av en attityd som den här företagarens: ”Innan jag själv blev förälder såg jag inte dessa faror och behov men nu när jag har barn tycker jag att alla produkter som skyddar dem, så de inte ska behöva tänka så mycket, är till stor hjälp.” Suck, det sista vi vill ha är väl barn som inte tänker? Och inga vuxna heller för den delen.
Tänk om. Vänd på myntet. Se världen med barnets ögon. Dumbojor borde förbjudas.
PETTER ÅKERBLOM
Pedagogisk modell för levande samhälle
Titti Olsson berättar om en pedagogisk modell för ett framtida samhälle, där allt vilar på tillit, på tilltro till den egna förmågan och kraften i den kollektiva handlingen, och undrar varför vi inte tar hand om guldkornen.
Regnbäddar i mindre och större skala
Det finns ett stort intresse runt om i landet för regnbäddar. I sin krönika berättar och reflekterar Göran Nilsson utifrån Moviums senaste kurs på ämnet.
Hur kommer barnen att få det i Vallastaden?
Gytter är ett ord som använts för att beskriva det som vissa kallar variation i överkant. För mig har gytter en positiv klang, skriver Anna Lenninger som reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
Intressant detaljplan ur ett ekosystemtjänstperspektiv
Ekosystemtjänster i stadsmiljön är ofta kopplade till vegetation som exempelvis förbättrar lokalklimatet, ökar den biologiska mångfalden, ger rekreation och estetiska upplevelser. Harald Klein reflekterar över vad han upplever i Vallastaden.
Hört talas om dumbojor?
Det finns företag som levererar ett slags handbojor som man sätter fast på sitt barn, som man därigenom kan leda i koppel tryggt och säkert. Petter Åkerblom funderar över att tappa greppet.
Social hållbarhet ryms inte i ett växthus
Det pågår fortfarande ett utforskande av vad begreppet social hållbarhet innebär inom stadsbyggnad. Karin Andersson reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
Men hallå – hur tänkte ni kring utemiljön?
Kan det vara så att man inte hunnit anlägga utemiljön som ursprungligen var avsett? Caroline Dahl reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
En riskabel krönika
Vad är det egentligen som är riskabelt i barns utelek? Och hur ska man hantera vuxnas oro, frågar sig Petter Åkerblom.
På catwalken i Vallastaden
Vad är en bomässa om inte en modevisning – vad kan man se på catwalken i Vallastaden? Titti Olsson reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
Fysisk aktivitet är mer än idrott
Nu kraftsamlar regeringen och Idrottssverige för mer rörelse i skolan. Men det räcker inte med mer idrott på schemat, skriver Petter Åkerblom i sin krönika.
LET’S MAKE OUR PLANET GREAT AGAIN!
Carl Arnö är ny ordförande i Moviums ledningsråd. I sin krönika reflekterar han om sitt engagemang i Movium utifrån hur världen ser ut idag.
Nya planeringsmodeller behövs för att utveckla regional grönstruktur
Tim Schnoor, ekolog på Ekologigruppen och ledamot i Tankesmedjan Moviums ledningsråd, resonerar kring hur vi kan utveckla naturen i och kring städerna samtidigt som vi tillgodoser behovet av bostäder.