New York har sina gula taxibilar. London de röda dubbeldäckarna. Los Angeles limousinerna. Paris har sin metro och Amsterdam och Köpenhamn sina cyklister. Transportmedel som nästan blivit lika starka symboler för städerna som deras respektive signaturbyggnader – till exempel Frihetsgudinnan, Towern och Eiffeltornet.

Som den sant kosmopolitiska stad Hong Kong är har staden förstås skapat sina egna versioner och därutöver lagt till ett alldeles eget transportmedel – rulltrappan!

Rulltrapporna, med sammankopplande gångbroar, är belägna utomhus och enbart skyddade av ett skärmtak. De klättrar uppför Hong Kong Islands branta sluttningar från kommersen och affärslivet i havsnivå till bostadsområdenas lummiga miljöer högt därovanför. Utöver de tusentals invånare som varje dag använder rulltrapporna är det få besökare i Hong Kong som missar chansen att ta en tur i dem.

Skiftande riktning

Riktningen skiftar med rusningstrafiken och går nedåt under morgontimmarna och därefter uppåt fram till småtimmarna. Rulltrapporna har blivit strukturskapande för affärs- och nöjeslivet och den kommersiella framgången är så pass påtaglig att man i andra stadsdelar, där anläggande av rulltrappor har varit ifrågasatt, nu bildar opinionsgrupper mot rulltrappor eftersom man befarar en stark gentrifiering.

Det är lite sensationellt att som nordbo åka rulltrappa utomhus. Det får hela staden att kännas som en interiör, ett intryck som förstärks ytterligare av det minglande folklivet som väller ut från restaurangerna och barerna och tar plats på gatorna bredvid och nedanför en.

Futuristisk känsla

Men det är också en lite nostalgisk och futuristisk känsla. Futuristiska arkitekter, från förra seklets början, som Sant’Elia (Citta Nuova) och Richard Neutra (Rush City Transformed) använde ju gärna rulltrappor i sina visionsbilder av framtidsstaden. Även Harvey Wiley Corbett föreställde sig i början av 1920-talet Manhattan med ett sammanhängande system av upplyfta gångvägar och arkader. Rem Koolhaas teoretiserar dessa visioner i sin välkända bok Delirious New York och benämner stadsbyggnadsidén ”The Culture of Congestion”.

Och visst känner jag igen mig i Koolhaas teoretiska resonemang när jag i verkligheten låter mig transporteras uppför sluttningen. Trängseln bara ökar med en förbättrad framkomlighet. Vad som är interiör och exteriör har upphört att ha betydelse, och inte bara hela kvarter som uppfattas som en byggnad, en tanke som är avgörande i Koolhaas teori, utan hela staden tycks vara sammankopplad till ett enda rumsligt sammanhang. Det känns kanske inte längre så futuristiskt, men faktiskt väldigt annorlunda när man tar sig tid att fundera på vad det egentligen innebär.