Scott Bishop, den inledande talaren på årets Oysterseminarium den 27 september, är landskapsarkitekt och humanekolog. En akademisk kombination som verkar falla väl ut. Han ritar naturliga system som renar landskapsarkitekturens grundläggande ingredienser luft, vatten och mark. Hela Detroit ska vara ett system av koldioxidabsorberande skogar, och i Shanghai ska ett avskilt hydrologiskt system rena det dagvatten som sedan rinner ut i Shanghai River.

Sigrun Langner, landskapsarkitekt, bjuder in medborgare. I projektet ”Willkommen im Landschaftshotel” ville hon starta en dialog om övergivna platser betydelse genom att visa upp dem för medborgarna i staden Bitterfeld, Tyskland. I ”landskapshotellet” kunde människor fiktivt boka dessa övergivna platser – hotellrum. Hon arbetar storskaligt, platsspecifikt och nära medborgare på ett sätt som är nödvändigt i områden med krympande antal invånare.

Män vinner

Så ska vinnarna i den årliga studenttävlingen koras.

Upp på scen kallas en manlig student. Sedan en till, ytterligare en.

Till sist står fem unga män på scen och får pris. Och tar emot artiga applåder från en publik på cirka tvåhundra kvinnor. Men applåderna låter mer ironiska än hyllande. Ironiska för att ingen av oss är förvånad.

Eftermiddagen fortsätter bjuda på föreläsare i form av män.

Thilo Folkerts vill få folk att interagera med sin omgivning genom landskapsspecifika konstverk, och Craig Verzone vill uppdatera Le Corbusiers visioner till något som fungerar i det verkliga landskapet. När Kristian Koreman från ZUS stiger upp på podiet som sista föreläsare är vi trötta. Trötta på att trots att de spännande projekt som visas varken är förbehållna män eller skapade av enbart män är det självklart männen som får berätta om dem.

Ojämn könsfördelning

Könsfördelningen inom landskapsarkitektkåren är ojämn. Men inte på det vis som konferensen visar upp. Kåren består av en stor majoritet kvinnor. Så hur kommer det sig att nästan alla som ges plats på Oysterscenen – moderator, talare, pristagare – är män?

Vanliga svar är: Vi hittade inga kvinnor. Dem vi frågade sa nej.

Mina kommentarer till era svar: Då har ni inte letat. Då har ni ställt frågan fel. Vi finns.

Varför är det negativt att en bransch – och ofta även samhället i stort – får representeras av endast ett kön (män)?

För att använda Scott Bishops egna ord: därför att landskap är oundvikliga. Landskap kommer att hända och det är vi landskapsarkitekter som kommer gå i bräschen för att forma dem. Vi borde inte gå med på att det vi ritar, det samhälle vi bygger, ska företrädas av en grupp människor. Det är upp till oss alla att ändra på detta.

Informell kvotering

Det som sker är en inofficiell kvotering av män.

Det är inte kvinnors fel att de inte deltar, det är inbjudan som är felformulerad och arenan som är felkonstruerad för att båda könen ska få lika stort utrymme att ta i anspråk.

Utbildningarna måste anstränga sig mer för att få in en mer blandad skara. Kontor och kommuner måste anstränga sig för att anställa fler olika. Oystergruppen måste anstränga sig för att inte bara boka medelålders vita män. Och tävlingsarrangörer måste anstränga sig för att få fler att delta.

Låt dig motbevisas

Jag vill avsluta med ett tips.

Nästa gång du ska ordna ett seminarium/bjuda in till en tävling och hör dig själv yttra frasen ”Det finns inga kvinnor”, vänd dig till rättviseförmedlingen. De kommer att motbevisa dig. Helt gratis kommer de att ge dig en lista med en hel drös kompetenta personer som inte passar in i de normativa kategorierna man, vit, medelklass.

Ps. Se exempelvis Rättviseförmedlingens lista Arkitektbyråer – här finns proffsen som driver dom.