”Havet – någonting som är större än jag själv”, har jag skrivit ner i en anteckningsbok från ett seminarium kring och med författaren Göran Tunström. Anteckningen är gammal nu. Han citerade förstås sig själv, ur vilken av sina böcker minns jag inte. Men jag har inte glömt den där meningen.

Jag funderar kring detta när jag är på väg hem från ett seminarium i Malmö om Naturbåten. Havet är stort och fascinerade, ogreppbart och större än oss alla. Havet är en vit fläck på många sätt. Särskilt aktuellt är det i städer som har öppnat sina nedlagda industrihamnar och utvecklat stadsrum för medborgarna: det finns ingen riktig vana vid att umgås med havet. Naturbåten är ett projekt, som bedrivs av Malmö naturskola och miljöförvaltningen, Malmö stad, med ekonomiskt utvecklingsstöd fram till 2013. Det handlar om att utveckla ett koncept för upplevelser och pedagogik kring havet, men inte om havet som vacker yta och attraktivt stadselement, utan om det som finns under ytan.

Sverige har bland de längsta kusterna i Europa. Det är dags att betrakta havet som ett landskap, se att staden fortsätter utanför kajkanten, att havet är någonting man kan upptäcka och uppleva, ta ansvar för och lära sig någonting om. Havet kan inte fortsätta att bara vara liktydigt med larmrapporter om övergödning och utfiskning. Det finns någonting mer där, som är spännande och lustfyllt och som kan väcka engagemang.

Det man älskar vill man också värna. Men man kan ju aldrig lära sig älska något, det måste komma ur ett uppriktigt engagemang. Både barn och vuxna behöver få uppleva med hela kroppen hur det gungar, själva se vilka levande varelser och växter man kan få upp ur havets djup.

Vi måste med egna ögon uppleva vajande ängar av ålgräs på havets botten, precis som vi måste uppleva en vacker skog för att känna inpå bara skinnet vilken förlust det skulle vara om den inte längre fanns.