Hata på nätet, gilla på gatan?
En stilla promenad längs stadens gator. Inte en själ i sikte. Jag vandrar i det gryende vårvinterljuset på väg till tåget som ska ta mig ut i världen. En man dyker upp en bit längre fram på samma sida som jag. Han kommer rakt emot mig, vi har aldrig setts förut. Plötsligt sneddar han över gatan, vänder bort blicken, och vi passerar varandra. Inte ens det faktum att vi råkar har exakt likadana jackor får honom att lyfta blicken.
Vad är det som gör att vi inte tar kontakt, säger hej, vilket väder vi har, eller ger varandra ett leende när vi möter någon vi inte känner i stadens parker, torg och gaturum?
Anonyma på internet
På internet är det tvärtom. Där säger vi vad som helst, när som helst, till vem som helst. I de sociala mediernas förlovade land lever vi ut våra lustar. Helt ohotade av en fysiskt närvarande motpart kan vi skälla, klaga och ta avstånd. Enkelt, bekvämt och smärtfritt – för den som hatar. Men inte för den som blir hatad.
Näthatet var temat i Uppdrag Granskning den 6 februari. Teveprogrammet handlade bland annat om en ung kvinna, 21 år, som på Hennes & Mauritz hemsida hade ifrågasatt det lämpliga i att företaget säljer en tröja med rapparen 2Pacs bild, eftersom denne straffats för sexuella övergrepp. Kvinnan fick ta emot över två tusen mejl från upprörda fans om att hon för detta skulle mördas och våldtas, skriver Ulrika Knutson i en kommentar i Upsala Nya Tidning (10/2). Samtidigt frågar hon sig om dessa människor verkligen tycker så. Nej, så är det inte alltid: ”Det är ju bara text”, som en av de intervjuade fansen hade sagt.
– På nätet kan vi frigöra oss från våra kroppar och våra jag, och döda våra medmänniskor med ord. I köttlivet vågar vi inte andas något kritiskt till någon, säger Ulrika Knutson.
Inte ens säga hej när vi möts på gatan, tänker jag dystert.
Motbevisade fördomar
På stationen är det fullt med människor. Vid fönsterväggen sitter två unga kaxiga män i artonårsåldern på billiga barstolar i trä. De lyssnar intensivt i sina lurar, gungar på möblerna, jag blir på min vakt. Man vet ju aldrig vad de kan ställa till med, tänker jag fördomsfullt – och skäms.
Då ser jag hur den enes stol håller på att bryta samman, ben och tvärstag är på väg isär, han märker ingenting, snart brakar det, inte långt borta nu. Jag går fram, knackar honom på axeln. Han blänger ilsket på mig, tar motvilligt av sig lurarna, jag ber honom se upp.
Ni skulle ha sett hans leende! Hans kompis gör tummen upp och säger:
– Hade flera varit som dig hade världen varit bättre.
Tänk vad fort man kan återfå hoppet. Jag gillar gatan.
Petter Åkerblom
Koordinator Staden och barnen
Pedagogisk modell för levande samhälle
Titti Olsson berättar om en pedagogisk modell för ett framtida samhälle, där allt vilar på tillit, på tilltro till den egna förmågan och kraften i den kollektiva handlingen, och undrar varför vi inte tar hand om guldkornen.
Regnbäddar i mindre och större skala
Det finns ett stort intresse runt om i landet för regnbäddar. I sin krönika berättar och reflekterar Göran Nilsson utifrån Moviums senaste kurs på ämnet.
Hur kommer barnen att få det i Vallastaden?
Gytter är ett ord som använts för att beskriva det som vissa kallar variation i överkant. För mig har gytter en positiv klang, skriver Anna Lenninger som reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
Intressant detaljplan ur ett ekosystemtjänstperspektiv
Ekosystemtjänster i stadsmiljön är ofta kopplade till vegetation som exempelvis förbättrar lokalklimatet, ökar den biologiska mångfalden, ger rekreation och estetiska upplevelser. Harald Klein reflekterar över vad han upplever i Vallastaden.
Hört talas om dumbojor?
Det finns företag som levererar ett slags handbojor som man sätter fast på sitt barn, som man därigenom kan leda i koppel tryggt och säkert. Petter Åkerblom funderar över att tappa greppet.
Social hållbarhet ryms inte i ett växthus
Det pågår fortfarande ett utforskande av vad begreppet social hållbarhet innebär inom stadsbyggnad. Karin Andersson reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
Men hallå – hur tänkte ni kring utemiljön?
Kan det vara så att man inte hunnit anlägga utemiljön som ursprungligen var avsett? Caroline Dahl reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
En riskabel krönika
Vad är det egentligen som är riskabelt i barns utelek? Och hur ska man hantera vuxnas oro, frågar sig Petter Åkerblom.
På catwalken i Vallastaden
Vad är en bomässa om inte en modevisning – vad kan man se på catwalken i Vallastaden? Titti Olsson reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
Fysisk aktivitet är mer än idrott
Nu kraftsamlar regeringen och Idrottssverige för mer rörelse i skolan. Men det räcker inte med mer idrott på schemat, skriver Petter Åkerblom i sin krönika.
LET’S MAKE OUR PLANET GREAT AGAIN!
Carl Arnö är ny ordförande i Moviums ledningsråd. I sin krönika reflekterar han om sitt engagemang i Movium utifrån hur världen ser ut idag.
Nya planeringsmodeller behövs för att utveckla regional grönstruktur
Tim Schnoor, ekolog på Ekologigruppen och ledamot i Tankesmedjan Moviums ledningsråd, resonerar kring hur vi kan utveckla naturen i och kring städerna samtidigt som vi tillgodoser behovet av bostäder.