Krönika
Staden och barnen

Hata på nätet, gilla på gatan?

Publicerad 4 mars 2013

En stilla promenad längs stadens gator. Inte en själ i sikte. Jag vandrar i det gryende vårvinterljuset på väg till tåget som ska ta mig ut i världen. En man dyker upp en bit längre fram på samma sida som jag. Han kommer rakt emot mig, vi har aldrig setts förut. Plötsligt sneddar han över gatan, vänder bort blicken, och vi passerar varandra. Inte ens det faktum att vi råkar har exakt likadana jackor får honom att lyfta blicken.

 

Vad är det som gör att vi inte tar kontakt, säger hej, vilket väder vi har, eller ger varandra ett leende när vi möter någon vi inte känner i stadens parker, torg och gaturum?

 

Anonyma på internet

 

På internet är det tvärtom. Där säger vi vad som helst, när som helst, till vem som helst. I de sociala mediernas förlovade land lever vi ut våra lustar. Helt ohotade av en fysiskt närvarande motpart kan vi skälla, klaga och ta avstånd. Enkelt, bekvämt och smärtfritt – för den som hatar. Men inte för den som blir hatad.

 

Näthatet var temat i Uppdrag Granskning den 6 februari. Teveprogrammet handlade bland annat om en ung kvinna, 21 år, som på Hennes & Mauritz hemsida hade ifrågasatt det lämpliga i att företaget säljer en tröja med rapparen 2Pacs bild, eftersom denne straffats för sexuella övergrepp. Kvinnan fick ta emot över två tusen mejl från upprörda fans om att hon för detta skulle mördas och våldtas, skriver Ulrika Knutson i en kommentar i Upsala Nya Tidning (10/2). Samtidigt frågar hon sig om dessa människor verkligen tycker så. Nej, så är det inte alltid: ”Det är ju bara text”, som en av de intervjuade fansen hade sagt.  

 

 – På nätet kan vi frigöra oss från våra kroppar och våra jag, och döda våra medmänniskor med ord. I köttlivet vågar vi inte andas något kritiskt till någon, säger Ulrika Knutson.

 

Inte ens säga hej när vi möts på gatan, tänker jag dystert.

 

Motbevisade fördomar

 

På stationen är det fullt med människor. Vid fönsterväggen sitter två unga kaxiga män i artonårsåldern på billiga barstolar i trä. De lyssnar intensivt i sina lurar, gungar på möblerna, jag blir på min vakt. Man vet ju aldrig vad de kan ställa till med, tänker jag fördomsfullt – och skäms.

 

Då ser jag hur den enes stol håller på att bryta samman, ben och tvärstag är på väg isär, han märker ingenting, snart brakar det, inte långt borta nu. Jag går fram, knackar honom på axeln. Han blänger ilsket på mig, tar motvilligt av sig lurarna, jag ber honom se upp.

 

Ni skulle ha sett hans leende! Hans kompis gör tummen upp och säger:

 

– Hade flera varit som dig hade världen varit bättre.

 

 Tänk vad fort man kan återfå hoppet. Jag gillar gatan.

 

Petter Åkerblom
Koordinator Staden och barnen

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.

Sidor