Berlins ljusfestival har nyligen avslutats. Med tusentals människor på gatorna blev det på många sätt en succé, inte minst för caféerna runt Brandenburger Tor som tjänade grova pengar på oss tillfälliga toalettbesökare under de tio kvällar som festivalen pågick.

Andra vill också tjäna pengar. Ljusfestival till trots lystes natten upp av gigantiska reklamskyltar. Det är det stora sydkoreanska företaget som säljer självantändande telefoner som köpt in sig med ljusväggar stora som fotbollsplaner på flera platser i city. Ljusstyrkan är bedövande och försämrade, (läs: konkurrerade ut) upplevelsen av den fantastiskt ljussatta Berliner Dom (ser du fredsduvan?).

Under festivalen den 7-16 oktober bjöd staden på ljusfest varje kväll från sju till midnatt. Inte ens under dessa timmar befrias staden från denna mördande kommersiella ljusreklam. Ingen jag mötte när jag vandrade runt förstod vad den gjorde på en ljusfestival. Irritation fanns på platsen.

Detta väcker många tankar. Särskilt när tankarna löper vidare till den ilska som riktas mot klotter och graffitti, som finns på många håll, naturligtvis också i staden Berlin. Men sånt förstör minsann stadsbilden, det är straffbart, usch och fy. Men hallå, var går gränsen? Är inte ljusreklam minst lika störande? Bakom gatukonsten finns naturligtvis en delvis uppluckrad syn på vad som är rätt och fel, och visst kan graffitti betraktas som att förstöra annans egendom. Graffitti kan vara uttryck för undertryckt frustration men också för ett äkta samhällsengagemang med mening och budskap.

Graffitti har blivit en konstform som mer eller mindre har assimilerats i dagens urbana värld. Men när det gäller ljusreklam tycks en tillsynes okritiskt tillåtande attityd härska. Ska det vara på det sättet? Måste vi acceptera detta optiska buller?

Stäng av ljusreklam under ljusfestivaler, det är väl ändå ett anständigt minimikrav.