movium.slu.se

Fokus måste vara ett mångdimensionellt värdeskapande i gestaltningen av våra livsmiljöer. Foto: Caroline Dahl.

Krönika

GESTALTAD GRÖN LIVSMILJÖ

Publicerad 18 mars 2021

I och med inträdet i den antropocena eran antas människan påverka jordens hela livsmiljö. Tanken svindlar fortfarande för mig och ansvaret för att ta hand om det vi ställt till med är respektingivande. I januari i år arrangerade Arkitekturakademin, SLU Landskap, Tankesmedjan Movium och ArkDes ett digitalt seminarium om gestaltad livsmiljö som möjliggörare. Utgångspunkten för eventet var den svenska arkitekturpolitiken. Syftet var att ta reda på vilka behov av forsknings- och undervisningsinsatser som behövs för att politiken ska gå att genomföra. 

 

Inbjudan formulerade vi som så här: ”Det fysiska rummet berör och påverkar samhällets alla livsformer, det är arkitektens roll att göra den rumsliga översättningen av de behov som samhället har. Därför blir gestaltningen vårt mest kraftfulla verktyg för ökad kvalitet och relevans i samhällsbyggandet.” Men vad är egentligen gestaltning, och kan gestaltning vara ett verktyg för att värna om hela jordens livsmiljö som vi människor nu interagerar med i den antropocena eran? 

 

Politik för gestaltad livsmiljö nämner självklart klimatfrågan som en av flera utmaningar inom ett ramverk av åtgärder för en hållbar utveckling. Här problematiseras utmaningar kring ändliga resurser och linjära konsumtionsmönster, här lyfts nödvändigheten av en mer rättvis fördelning och cirkulära produktionsflöden fram. Spetsteknik, grön innovation och brukarfokuserade designprocesser målas exempelvis upp som möjligheter för att möta utmaningarna. Det låter ju lovande – men tycks samtidigt innebära fler produkter som kräver mer resurser, eller? Det engelska begreppet ”commodity” översätts på svenska till ”råvara” eller ”handelsvara”. Jag tycker att begreppet är intressant eftersom det fångar ett dilemma i hållbarhetsarbetet. Det ställer frågan på sin spets: ska vi konsumera oss ur klimatkrisen med ”gröna” produkter? 

 

Det är inte bara produkter som präglas av en skenande kommersialisering. Även markanvändning och fysisk planering bär tydliga spår av marknadskrafternas inflytande. En talare under seminariet i januari sa att det samlade svenska fastighetsvärdet ökar med 1 000 miljarder svenska kronor årligen. Det är oerhörda belopp. 

Själva grundvalen för när synen på mark förändrades, från att vara något som hade med människors relation till en plats att göra till en ekonomisk transaktion, är väl beskrivet av den amerikanske kulturgeografen Denis Cosgrove. Cosgrove menar att skiftet kan härledas till renässansen, då människan upptäckte att hon kunde åskådliggöra perspektivet, det vill säga att rum och mark kan uttryckas i geometri och beräknas matematiskt. Därmed kan rummet också kvantifieras och ”commodifieras” till en handelsvara, för att låna det engelska uttrycket. 

 

Låt oss återvända till ”Politik för gestaltad livsmiljö” och frågan om vad gestaltning egentligen är. Det finns förstås massor med teoribildning kring detta, inom alla de olika miljögestaltade disciplinerna, som man kan ösa ur. Men om vi håller oss till vardagligt tal – hur beskriver vi då gestaltning? Vid seminariet i januari talade deltagarna om gestaltning som en ”översättning” av behov till rumsligheter. Den översättningen handlar naturligtvis om förmågan att forma och materialisera men uppenbarligen också om att skapa ekonomiska värden. I rättvisans namn ska det påpekas att merparten av alla praktiserande arkitekter strävar efter att skapa fler värden än bara ekonomiska. Det gör man ganska bra om stödet och lyhördheten för goda gestaltade lösningar finns hos beställare och politiker. Risken är att det ekonomiska intresset har varit förhärskande under så pass lång tid att vi glömt bort hur andra värden än de numeriska skapas och värdesätts.   

 

För några år sedan gjorde institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning vid SLU en utställning på Form/Design Center i Malmö. Den utställningen fick heta ”Landskapa”. Det tycker jag väl fångar vad resurshushållande gestaltning kan vara: att skapa med det material som finns till hands. Det har funnits ett ”görande” i landskapsarkitekturen som inte nödvändigtvis har förutsatt en konsumtion och resursanvändning på samma sätt som när byggnader uppförs eller en infrastruktur anläggs. 

 

Men i takt med att kraven på den urbana utemiljön ökar i fråga om att tillhandahålla ekosystemtjänster – som är ett slags värdeskapande och som har sin grund i att kunna uttrycka naturens processer i ekonomiska termer – kan man också ana att även landskapsarkitekturen kommer att präglas allt mer av konsumtionsperspektiv. Kanske kan man redan se detta genom att vissa ”produkter” – till exempel regnbäddar – installeras i gatumiljöer utan att påtagligt påverka gestaltningen av själva rummet och sammanhanget.

Min avsikt är förstås inte att kritisera att man anlägger regnbäddar eller genomför andra nödvändiga klimatåtgärder. Det jag vill lyfta fram är att ”produktifieringen” inom all gestaltad livsmiljö, inte bara den gröna, riskerar att förminska arkitektens uppdrag till produktdesign istället för att utforma hela livsmiljöer. Att ”landskapa” eller ”husskapa” eller ”stadskapa” är en unik kompetens som arkitekter av olika discipliner besitter. Denna kompetens behöver lyftas fram och uppmärksammas för dess mångdimensionella värdeskapande. Gestaltning är i det sammanhanget verkligen ett starkt verktyg, oavsett hur vi definierar det.

CAROLINE DAHL

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.

Sidor