Foto: Bild på Levittown, en av de första förorterna i USA, (commons.wikimedia.org).

För någon vecka sedan hölls ett så kallat FUSE Talks på Form/Design Center i Malmö med den holländske landskapsarkitekten Bart Brands. Inbjuden för att berätta om kontoret Karres+Brands verksamhet kom föreläsningen och det efterföljande samtalet att kretsa kring kontorets två ytterligheter, stadsplanering i regional skala och gestaltning av publika platser.

Kanske mest kända för gestaltningen av Federation Square i Melbourne, började Brands dock sin berättelse på närmre håll, med ett projekt kallat Nærheden planerat i Hedehusene utanför Köpenhamn. Projektet lanseras som framtidens förort där boendes utrymme och frihet är centrala delar av visionen. Det är förvisso befriande att projektet inte dränks i den gängse retoriken om stadsmässighet, men det är också med lätt förvåning som vi som tagit oss till Form/Design Center denna kväll lyssnar till en ogenerad pånyttfödelse av en stadsbyggnadsmodell som många avskrivit som förlegad och ohållbar.

Vad är det då som eventuellt skiljer denna framtida förort från traditionella sådana? Planmässigt tyvärr inte så mycket, genomförandemässigt mycket – om man lyckas! Av presentationen framgick att området bygger på relationen mellan ett robust och strukturerande gatunät och en flexibel och varierande kvartersgestaltning. Relationen till den befintliga tätorten föreslås utvecklas genom ett stråk av offentliga verksamheter som också knyter an till befintliga och därmed förväntas skapar ett utbyte mellan de nya och det gamla. Förslaget inkluderar också strategier för hur de framtida invånarna ska ha möjlighet att faktiskt påverka utformning och utbud. Just inflytande och en möjlighet att själv få delta i förverkligandet av utbyggnadsplanerna lyfts fram som en nyckel till att kunna locka de urbana köpenhamnarna att bosätta sig i kranskommunen. Det är en intressant genomförandestrategi som det blir spännande att följa och så småningom utvärdera i vilken omfattning som man lyckas.

Men denna genomförandestrategi är även intressant på ett annat plan, nämligen att den bygger på en föreställning om att den urbana miljön går i en riktning mot att vara så pass reglerad och styrd att den på sikt kommer att tränga undan kreativa människor som vill kunna sätta avtryck och aktivt delta i skapandet av en plats kultur. Det är en utveckling som Brands inte på något sätt försvarade eller förklarade, det låg inte i hans uppgift. Trots att vi inte heller kom att diskutera den under den efterföljande paneldebatt, är det den frågan som jag framför allt bär med mig som en viktig insikt från. Vad ligger i en sådan föreställning? Börjar våra urbana miljöer bli så pass styrda och reglerade att de därmed också är distanserade och otillgängliga för oss? Diskursen om ”rätten till staden” måste i så fall i lika hög grad som den omfattar vem som har rätt att vara i staden, även inkludera vem som har rätt att agera i staden.