
Illustration: Caroline Axelblom och Sophie Wiström

Illustration: Caroline Axelblom och Sophie Wiström

Illustration: Caroline Axelblom och Sophie Wiström

Illustration: Caroline Axelblom och Sophie Wiström

Illustration: Caroline Axelblom och Sophie Wiström
Framtidens urbana landskap
År 2050: Sovstäder vaknar, soptippar är guldgruvor, förvaltare ett drömyrke, skolgården odlas, bytesplatsen är stadens viktigaste publika rum, mötesplatser flyttar inomhus och drönarna snurrar i skyn.
På Tankesmedjan Movium anser vi att utemiljön är en avgörande resurs i skapandet av hållbara städer. Vi menar att utvecklingen av våra städer måste utgå från livet i staden, det vill säga ta avstamp i stadsrum för människor. Vi menar också att planeringen måste se till helheter och utgå från en miljö där allt levande – såväl människor som natur – kan leva i samklang.
Som många andra organisationer arbetar Movium för närvarande med att förstå vad Agenda 2030 – också kallad de globala målen för hållbar utveckling – samt den Nya Urbana Agenda som antogs vid Habitat III i Quito i fjol innebär för vår organisation, vårt uppdrag och våra partners. Båda dessa agendor stakar ut vägar mot en mer hållbar framtid. På så sätt kanske de också kan betraktas som visioner och framtidsbilder.
I hur hög grad som framtidsbilder från Agenda 2030 och den Nya Urban Agendan kommer att förverkligas beror på vilka beslut som fattas och hur de i sin tur påverkas av olika omvärldsfaktorer och drivkrafter. För att förstå vilka dessa är behöver vi därför hålla koll på skeendena i samhället och spana både framåt, bakåt, inåt och utåt. Som tankesmedja ägnar sig Movium fortlöpande åt detta. Under innevarande år gör vi det särskilt mycket med tanke på de nya urbana agendorna. Vi har placerat en horisont vid år 2050 och skissat på ett antal framtidsbilder och tänkbara scenarier som kan inträffa fram tills dess. Några av dem redovisas här nedan. Hela framtidsspaningen kommer så småningom att finnas tillgänglig på vår webb.
År 2050 tror vi att vi genom klimatanpassningsarbetet har lärt oss att hantera de komplexa samband som finns mellan stad och land. Dikotomin mellan stad och land är då helt förlegad. Vi finns i och förstår de urbaniserade landskapssystem som vi är del av, det vill säga hybrider av konstruerade och naturliga processer, dynamiskt sammankopplade för att tåla de påfrestningar som vår livsmiljö utsatts för och som vi vant oss vid. Vi har överbryggat dikotomin bland annat genom att arbeta med ekosystemtjänster på ett sätt som gjort oss medvetna om ”hur allt hänger samman” och även fått oss att förstå hur olika aktörer kan samverka i förvaltningen av dessa system och våra resurser.
”Förvaltare” är år 2050 därför det nya drömyrket och i den yrkesrollen ingår att facilitera, det vill säga underlätta och driva ett växelbruk som pågår överallt. Dessa växelbruk har olika tidsdjup och förvaltningsmodeller, och har också uppkommit av olika anledningar. Växelbruket kan handla om att ta fram nya grödor som bättre passar ett förändrat klimat, utveckla en dynamisk markanvändning anpassad exempelvis för fluktuerande vattenstånd, att arrangera tillfälliga event eller skapa flexibla platser för att stötta ett lokalsamhälles intressegrupper. Det pågår i olika skalor och drivs av olika aktörer. Den strategiska aspekten av samhällsutvecklingen är fokuserad på att hitta tankemodeller för hur vi kan växelbruka och återbruka mark- och vattenområden på ett medvetet och anpassat sätt. Återbruk är en självklarhet och våra gamla soptippar har blivit guldgruvor!
Delar av vårt jordklot har 2050 blivit omöjligt att bebo för människor på grund av extrema väderförhållanden. Dessa områden betraktas trots det inte som ”förlorade”. Här opererar robotar och drönare för att förse oss med exempelvis förnyelsebar energi. Benämningar av människans boplatser har 2050 en rikare vokabulär. Storstaden är inte längre en förhärskande norm, vi identifierar oss snarare med vår livsstil än en geografisk plats. Livsstilarna skiftar och vi nöjer oss inte med att tillhöra enbart ett sammanhang. Global uppkoppling är en förutsättning för vårt identitetssökande men den lokala kontexten har samtidigt blivit ännu viktigare. Sovstäderna har nämligen vaknat!
Sovstäderna, våra monofunktionella bostadsförorter, befolkas dygnet runt av människor som tillbringar mer tid hemma med att ägna sig åt sina intressen medan robotar tar hand om det tyngre arbetet och övervakningen av systemen. Den ökade närvaron har gått hand i hand med en generell anpassning av våra bebyggelsemiljöer som förvandlats/förädlats till mer stimulerande, mer hållbara och bättre klimatanpassade livsmiljöer.
Även barnen finns hemma under skoldagen och möter sina lärare och klasskompisar i det virtuella klassrummet. Skolbyggnader och –gårdar har helt integrerats i staden. Rasterna tillbringas med kompisar i grannskaps lekplatser och parker. Här arbetar park- och lekplatsvärdar med att skapa aktiviteter och mötesplatser för besökarna. Naturpedagogik kring ekosystem och klimatansvar är en självklar del i deras kreativa uppdrag. Skötseln står robotarna för – förutom den skötsel som frivilliga ”ansöker” om att få utföra eftersom det känns härligt att få arbeta med händerna som kontrast till det allt mer intellektuella och digitala arbetet.
Industrialismens storskaliga råvarumarknader och ekonomiska system har kompletterats med andra, småskaliga ekonomiska system som stöttar cirkulär ekonomi eller delandeekonomi. De olika systemen existerar parallellt med varandra men med skilda ”spelregler”. Automatiseringen i samhället har ställt många utanför arbetsmarknaden vilket har lett till att uppdelningen av vardagen i åtta timmars arbete, vila och fritid är helt bortglömd.
Längtan efter att få arbeta med händerna och ta fram egna produkter driver ytterligare på delningsekonomin i kombination med att vi har mer ”ledig” tid. Det finns en stolthet i det egna hantverket och vi får certifieringar och märkningar som ”human made” (istället för ”artificial made”).
Den lokala ”bytesplatsen” är i delningsekonomin vårt kanske viktigaste publika rum år 2050. Hur ska det gestaltas? Var ska det lokaliseras? Är det ett nytt stadsbyggnadselement eller en nytolkning av ”torget”? Det återstår att se, men att fler människor vistas mer lokalt i sina bostadsområden understryker vikten av att motverka rumslig boendesegregation och att erbjuda mötesplatser för alla. Då, år 2050, vet vi hur dessa ser ut och hur vi skapar dem eftersom vi konsekvent har tagit med sociala aspekter i klimatanpassningsarbetet – varje investering i ombyggnad av stadsmiljöer har också genererat sociala mervärden.
Klimatförändringarna med mer extremt väder driver oss inomhus i den allt mer täta och vertikala staden. Efterfrågan på ett nytt slags väderskyddat interiört publikt rum har vuxit fram där olika grader av utomhusupplevelser erbjuds. Precis som gränsen mellan människa och cyborg suddats ut har också gränsen mellan arkitektur och natur lösts upp. Byggnader och konstruktioner av olika slag bidrar allt mer till ekosystemtjänster exempelvis i fråga om vatten, energi och biotoper. De gröna miljöerna har – efter en period av förvisning till tak och källare på grund av en aggressiv förtätningsvåg – återigen tagit gatunivån i anspråk. Denna gatumiljö är radikalt förändrad och utgör nu ett långsamt bilfritt livsrum där vistelse, möten och återhämtning sker.
Om eller vilka av dessa framtidsbilder som kommer att slå in är inte viktigt. Att arbeta med dem och på så vis reflektera över den samtida situationen och vart utvecklingen leder är däremot viktigt – inte som utopiska eller dystopiska visioner utan som bilder av vardagsliv där människor fortsätter att leva sina liv (som människa eller cyborg) och fortsätter att gilla olika saker (vertikala städer eller sovstäder).
Vi tror att det är viktigt att vi förbättrar vår förmåga att förstå och verka i komplexa system, att vi övar oss på att vara lyhörda för skiftande tankemodeller, att vi har modet att experimentera och utvärdera samt att vi öppnar för fler aktörer i samhällsbyggandet. Då tror vi att klimatomställningsarbetet kanske är ett minne blott. Då – år 2050.
Fakta: Framtidsspaningarna har skett fortlöpande under 2017 av Tankesmedjan Moviums medarbetare. Våra praktikanter Sophie Wiström och Caroline Axelblom har haft särskilt framträdande roller i att skapa, analysera och illustrera framtidsbilderna.
Mer om Agenda 2030 här
Mer om den Urbana Agendan här
CAROLINE DAHL
Snart börjar karnevalen
Karin Andersson har varit på karnevalen i Salvador, staden som var Brasiliens första huvudstad och vars stadsrum fortfarande är starkt präglade av kolonialismen.
Ska naturen alltid få ha sin gång?
Jag befinner mig i min lilla villa, som jag köpte för några år sedan, vackert belägen i den skånska kuststaden. Det är en mörk kulen novembernatt och jag har hört på radion på kvällen att meteorologerna utfärdat stormvarning.
Frihet i framtidens förort?!
För någon vecka sedan hölls ett så kallat FUSE Talks på Form/Design Center i Malmö med den holländske landskapsarkitekten Bart Brands. Inbjuden för att berätta om kontoret Karres+Brands verksamhet kom föreläsningen och det efterföljande samtalet att kretsa kring kontorets två ytterligheter, stadsplanering i regional skala och gestaltning av publika platser.
Pixla Piren – att planera det oplanerade
När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Förklädd stad
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
För innovation krävs möjlighet till möten
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.