movium.slu.se

Illustration: Caroline Axelblom och Sophie Wiström

movium.slu.se

Illustration: Caroline Axelblom och Sophie Wiström

movium.slu.se

Illustration: Caroline Axelblom och Sophie Wiström

movium.slu.se

Illustration: Caroline Axelblom och Sophie Wiström

movium.slu.se

Illustration: Caroline Axelblom och Sophie Wiström

Krönika

Framtidens urbana landskap

Publicerad 22 november 2017

År 2050: Sovstäder vaknar, soptippar är guldgruvor, förvaltare ett drömyrke, skolgården odlas, bytesplatsen är stadens viktigaste publika rum, mötesplatser flyttar inomhus och drönarna snurrar i skyn.

 

På Tankesmedjan Movium anser vi att utemiljön är en avgörande resurs i skapandet av hållbara städer. Vi menar att utvecklingen av våra städer måste utgå från livet i staden, det vill säga ta avstamp i stadsrum för människor. Vi menar också att planeringen måste se till helheter och utgå från en miljö där allt levande – såväl människor som natur – kan leva i samklang.

 

Som många andra organisationer arbetar Movium för närvarande med att förstå vad Agenda 2030 – också kallad de globala målen för hållbar utveckling – samt den Nya Urbana Agenda som antogs vid Habitat III i Quito i fjol innebär för vår organisation, vårt uppdrag och våra partners. Båda dessa agendor stakar ut vägar mot en mer hållbar framtid. På så sätt kanske de också kan betraktas som visioner och framtidsbilder.

 

I hur hög grad som framtidsbilder från Agenda 2030 och den Nya Urban Agendan kommer att förverkligas beror på vilka beslut som fattas och hur de i sin tur påverkas av olika omvärldsfaktorer och drivkrafter. För att förstå vilka dessa är behöver vi därför hålla koll på skeendena i samhället och spana både framåt, bakåt, inåt och utåt. Som tankesmedja ägnar sig Movium fortlöpande åt detta. Under innevarande år gör vi det särskilt mycket med tanke på de nya urbana agendorna. Vi har placerat en horisont vid år 2050 och skissat på ett antal framtidsbilder och tänkbara scenarier som kan inträffa fram tills dess. Några av dem redovisas här nedan. Hela framtidsspaningen kommer så småningom att finnas tillgänglig på vår webb.

 

År 2050 tror vi att vi genom klimatanpassningsarbetet har lärt oss att hantera de komplexa samband som finns mellan stad och land. Dikotomin mellan stad och land är då helt förlegad. Vi finns i och förstår de urbaniserade landskapssystem som vi är del av, det vill säga hybrider av konstruerade och naturliga processer, dynamiskt sammankopplade för att tåla de påfrestningar som vår livsmiljö utsatts för och som vi vant oss vid. Vi har överbryggat dikotomin bland annat genom att arbeta med ekosystemtjänster på ett sätt som gjort oss medvetna om ”hur allt hänger samman” och även fått oss att förstå hur olika aktörer kan samverka i förvaltningen av dessa system och våra resurser.

 

”Förvaltare” är år 2050 därför det nya drömyrket och i den yrkesrollen ingår att facilitera, det vill säga underlätta och driva ett växelbruk som pågår överallt. Dessa växelbruk har olika tidsdjup och förvaltningsmodeller, och har också uppkommit av olika anledningar. Växelbruket kan handla om att ta fram nya grödor som bättre passar ett förändrat klimat, utveckla en dynamisk markanvändning anpassad exempelvis för fluktuerande vattenstånd, att arrangera tillfälliga event eller skapa flexibla platser för att stötta ett lokalsamhälles intressegrupper. Det pågår i olika skalor och drivs av olika aktörer. Den strategiska aspekten av samhällsutvecklingen är fokuserad på att hitta tankemodeller för hur vi kan växelbruka och återbruka mark- och vattenområden på ett medvetet och anpassat sätt. Återbruk är en självklarhet och våra gamla soptippar har blivit guldgruvor!

 

Delar av vårt jordklot har 2050 blivit omöjligt att bebo för människor på grund av extrema väderförhållanden. Dessa områden betraktas trots det inte som ”förlorade”. Här opererar robotar och drönare för att förse oss med exempelvis förnyelsebar energi. Benämningar av människans boplatser har 2050 en rikare vokabulär. Storstaden är inte längre en förhärskande norm, vi identifierar oss snarare med vår livsstil än en geografisk plats. Livsstilarna skiftar och vi nöjer oss inte med att tillhöra enbart ett sammanhang. Global uppkoppling är en förutsättning för vårt identitetssökande men den lokala kontexten har samtidigt blivit ännu viktigare. Sovstäderna har nämligen vaknat!

 

Sovstäderna, våra monofunktionella bostadsförorter, befolkas dygnet runt av människor som tillbringar mer tid hemma med att ägna sig åt sina intressen medan robotar tar hand om det tyngre arbetet och övervakningen av systemen. Den ökade närvaron har gått hand i hand med en generell anpassning av våra bebyggelsemiljöer som förvandlats/förädlats till mer stimulerande, mer hållbara och bättre klimatanpassade livsmiljöer.

 

Även barnen finns hemma under skoldagen och möter sina lärare och klasskompisar i det virtuella klassrummet. Skolbyggnader och –gårdar har helt integrerats i staden. Rasterna tillbringas med kompisar i grannskaps lekplatser och parker. Här arbetar park- och lekplatsvärdar med att skapa aktiviteter och mötesplatser för besökarna. Naturpedagogik kring ekosystem och klimatansvar är en självklar del i deras kreativa uppdrag. Skötseln står robotarna för – förutom den skötsel som frivilliga ”ansöker” om att få utföra eftersom det känns härligt att få arbeta med händerna som kontrast till det allt mer intellektuella och digitala arbetet.

 

Industrialismens storskaliga råvarumarknader och ekonomiska system har kompletterats med andra, småskaliga ekonomiska system som stöttar cirkulär ekonomi eller delandeekonomi. De olika systemen existerar parallellt med varandra men med skilda ”spelregler”. Automatiseringen i samhället har ställt många utanför arbetsmarknaden vilket har lett till att uppdelningen av vardagen i åtta timmars arbete, vila och fritid är helt bortglömd.

 

Längtan efter att få arbeta med händerna och ta fram egna produkter driver ytterligare på delningsekonomin i kombination med att vi har mer ”ledig” tid. Det finns en stolthet i det egna hantverket och vi får certifieringar och märkningar som ”human made” (istället för ”artificial made”).

 

Den lokala ”bytesplatsen” är i delningsekonomin vårt kanske viktigaste publika rum år 2050. Hur ska det gestaltas? Var ska det lokaliseras? Är det ett nytt stadsbyggnadselement eller en nytolkning av ”torget”? Det återstår att se, men att fler människor vistas mer lokalt i sina bostadsområden understryker vikten av att motverka rumslig boendesegregation och att erbjuda mötesplatser för alla. Då, år 2050, vet vi hur dessa ser ut och hur vi skapar dem eftersom vi konsekvent har tagit med sociala aspekter i klimatanpassningsarbetet – varje investering i ombyggnad av stadsmiljöer har också genererat sociala mervärden.

 

Klimatförändringarna med mer extremt väder driver oss inomhus i den allt mer täta och vertikala staden. Efterfrågan på ett nytt slags väderskyddat interiört publikt rum har vuxit fram där olika grader av utomhusupplevelser erbjuds. Precis som gränsen mellan människa och cyborg suddats ut har också gränsen mellan arkitektur och natur lösts upp. Byggnader och konstruktioner av olika slag bidrar allt mer till ekosystemtjänster exempelvis i fråga om vatten, energi och biotoper. De gröna miljöerna har – efter en period av förvisning till tak och källare på grund av en aggressiv förtätningsvåg – återigen tagit gatunivån i anspråk. Denna gatumiljö är radikalt förändrad och utgör nu ett långsamt bilfritt livsrum där vistelse, möten och återhämtning sker.

 

Om eller vilka av dessa framtidsbilder som kommer att slå in är inte viktigt. Att arbeta med dem och på så vis reflektera över den samtida situationen och vart utvecklingen leder är däremot viktigt – inte som utopiska eller dystopiska visioner utan som bilder av vardagsliv där människor fortsätter att leva sina liv (som människa eller cyborg) och fortsätter att gilla olika saker (vertikala städer eller sovstäder).

 

Vi tror att det är viktigt att vi förbättrar vår förmåga att förstå och verka i komplexa system, att vi övar oss på att vara lyhörda för skiftande tankemodeller, att vi har modet att experimentera och utvärdera samt att vi öppnar för fler aktörer i samhällsbyggandet. Då tror vi att klimatomställningsarbetet kanske är ett minne blott. Då – år 2050.

 

Fakta: Framtidsspaningarna har skett fortlöpande under 2017 av Tankesmedjan Moviums medarbetare. Våra praktikanter Sophie Wiström och Caroline Axelblom har haft särskilt framträdande roller i att skapa, analysera och illustrera framtidsbilderna.

 

Mer om Agenda 2030 här

Mer om den Urbana Agendan här

 

 

CAROLINE DAHL

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.

Sidor