För drygt ett år sedan skrev jag en notis i Tidskriften STAD 26 med rubriken Svart och vitt på Mön. Jag hade då varit på den danska ön och fascinerats av både dess ljusa klint som stupar 130 meter ner till havet och öns mörka natthimmel som man försöker skydda genom att begränsa belysningen utomhus.

På Mön kan du en stjärnklar natt se 5 000 stjärnor. I en storstad ser du kanske fem till tio av de allra ljusstarkaste stjärnorna, för där kan natthimlen vara 1000 gånger ljusare än den ljus-oförorenade natthimlen.

Möns kommun värnar och lyfter aktivt fram öns mörker som en kvalitet, vilket har lett till att Mön är utsett till Nordens första ”International Dark-Sky Park”. Men det är inte bara i Danmark som mörkrets försvarare finns. I höstas publicerade forskaren Johan Eklöf boken ”Mörkermanifestet” som har fått mycket medial uppmärksamhet. Den beskriver hur insekter – och människor – påverkas negativt av ljusföroreningar.

Stadens ljus lockade inte bara människor från landsbygden under 1800-talets urbanisering utan även insekter, och fortsätter att göra så. Men det är inte hårt kroppsarbete, sprit och sjukdomar som får insekterna att gå under i staden. I lampornas sken blir de brända, uttröttade (då de inte kan navigera bort från lamporna), lätta byten, utsvultna (då de inte kunnat ägna natten åt att hitta mat) och sexuellt frustrerade (då de inte hittat en partner och kunnat göra fler insekter).

Under flera hundra miljoner år har insekternas instinkter sakta utvecklats. Deras navigationssystem utgår från det svaga ljuset från måne och stjärnor som är en bråkdel så starkt som ljuset från en vanlig gatlykta. Lamporna dödar inte bara de insekter som dras till ljus på natten när de tror att de navigerar efter månen, utan tränger också undan de djur som utvecklats för att leva sina liv i skydd av mörkret. De helt oupplysta områdena på jorden blir färre och färre.

Jag tycker om nattens mörker – det är något fridfullt med vår kontakt med natthimlens stjärnor. Bland det bästa som finns är att flyta på rygg i havet en klar och ljummen sommarnatt och se nästan samma vy som insekterna gjort sedan de börjat utvecklas på jorden. 

Det finns en trygghet i att förfina ett mörkerseende som gör att man kan se sin omgivning, och jag föredrar det framför den falska tryggheten som uppstår när man själv blir upplyst av gatlampor på en gångbana, utan att kunna se den vackra himlen eller ens vad som sker utanför ljuskäglorna. Att utveckla ett mörkerseende är en långsam process som tar minst en halvtimme, men försvinner av ett ögonblicks lampljus. 

Människan är beroende av sin syn. Är det mörkt så ser vi inte. Att vi kunde börja styra över ljuset är en grund för vår moderna livsstil, och glödlampan är en av de uppfinningar som snabbast fört oss bort från vår ”mörka” historia då vi tvingades leva nära naturen. Att ljus har varit något positivt är tydligt och det är inte för inte som den förmoderna rörelse som grundade sin samhällssyn på vetenskap kallades för ”upplysningen”.

Idag så värnar en upplyst människa mörkret.