
Dubai. Foto: Caroline Dahl
Förklädd stad
Okej… att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring?
Att tillmäta staden egenskaper som gränsar till det existentiella tycks vara populärt; levande, resilienta, självorganiserande. Även samtida begrepp som ”urbana ekosystemtjänster” framkallar bilder av välvilliga men något diffusa hjälpredor som utan egenintresse hugger i för stadens bästa. I själva verket är det väl för människans bästa, och en fortsatt resursanvändning, det handlar om – möjligen i en något mer förnybar form.
Det där spänningsfältet mellan staden som objekt och staden som subjekt får mig att fundera. Jag kommer att tänka på Rem Koolhaas välkända bok ”Delirious New York” och ett foto som finns publicerat i den. Fotografiet föreställer en grupp män som har klätt ut sig i modeller av välkända byggnader för att framföra ett verk som enligt bildtexten heter ”The Skyline of New York”. Bildtexten antyder vidare att det är ”forskning förklädd till maskerad” (egen översättning). Mer än så vet jag inte om verket, inte heller hur det mottogs av publiken. Att döma av ansiktsuttrycken på fotografiet – de som inte döljs av en heltäckande ansiktsmodell – tog de uppträdande i varje fall saken på högsta allvar.
Tänk om avståndet mellan stad och människa, till äventyrs, kan överbryggas genom en maskerad? Vilken stad skulle jag då klä ut mig till – om tillfälle gavs att porträttera den hälsosamma staden – och vilken rekvisita vore lämplig? Jag försöker, men det går inte riktigt att framkalla några starka kandidater av de städer som jag känner till och jag provar att byta spår – vilken stadstypologi skulle det kunna vara? Trädgårdsstäder eller täta rutnätsstäder, någon annan stadsbyggnadstyp…
Nej, det vill sig inte riktigt denna gång heller och jag tvingas konstatera att jag kanske inte tror att en stad eller en stadsbyggnadstyp faktiskt kan vara ograverat hälsosam!? Ska vi ge rättvisa åt devisen ”Den hälsosamma staden” så kanske man snarare ska tänka att det handlar om att skapa förutsättningar för människor att göra hälsosamma val i staden. Finns det, exempelvis, inga cykelbanor så väljer man kanske inte heller cykeln framför andra transportmedel, det vill säga, då kan man inte göra ett val som är hälsosamt. Det är begripligt, om än inte lika lockande för en maskerad.
Att stadsutvecklare fortlöpande försöker bidra till att skapa goda förutsättningar för människors vardagsliv har jag stor respekt för, men att tillmäta våra städer egenskaper som gränsar till existentiella tror jag tyvärr kan slå tillbaka när glappet vidgas mellan det vi önskar att våra städer ska vara och vad de faktiskt är. Och det tror jag är en situation som bara kommer att bli allt vanligare.
Finns det inte en risk att vi genom glättiga visioner skapar orimliga förväntningar på vad som ska uppnås, så att det enda som återstår är olika grader av misslyckanden? Det här låter ju otroligt negativt, vilket faktiskt inte är avsikten. Jag kan dock inte bortse från att jag kanske skulle önska ett större mått av agerande här och nu och med vad vi redan har. Visst behöver vi också visioner som inspirerar oss att ta ut riktningen för framtiden, men vi kanske ska formulera dem så att de möjliga att uppnå och därmed också kan ge anledning till uppfyllelse och stolthet.
Caroline Dahl
”Let’s call it a test!”
En tidigare arbetsgivare till mig sa ofta ”Let’s call it a test.”. Många städers strategiavdelningar använder idag gärna begreppet innovation och uppmanar till innovativa lösningar. Men när ord ska bli till handling är det ändå lätt att man gör som man alltid gjort, den beprövade metoden känns trygg och är kanske lättare för politiker, beslutsfattare, allmänhet och gamla stofiler att förstå. Att få till stånd det där innovativa och obeprövade kan vara svårt.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Naturlik plantering skapar lekfull skolgård
Om vädret tillåter brukar jag ta en tur ut i trädgården med kaffekoppen framåt eftermiddagen. I luften ljuder fågelsång, men har klockan passerat halv tre blandas fågelkvittret med glada barnröster och ivriga hammarslag. Det betyder att lågstadieeleverna på den närbelägna skolan är på fritids. Och eleverna på just detta fritids uppmuntras att använda sig av närmiljön för att skapa egna platser.
När flyttar en stad?
Kiruna ligger i arktisk region, där den stora skillnaden mellan dag och natt – ljus och mörker – och mellan kyla och värme är helt avgörande för hur människor tänker. Är det vår nu? frågar jag mig en av de första dagarna i maj när jag anlänt till staden, och får ett bestämt ja till svar fast snön yr.
Taklandskap kräver bättre samverkan för att fungera
På Walt Disney Concert Hall i Los Angeles finns en takpromenad. Via en trappa från trottoaren når man en prunkande trädgård, komplett med fontänen A Rose for Lilly – en anspelning på Disneys änka som bekostade merparten av bygget. I trädgården kan musikbesökare mingla med varandra, men även andra flanörer som tagit sig upp till tredje våningens tak för att få en paus från stadens brus. Trädgården är nämligen en så kallad ”community garden” – öppen för alla.
Att värdera parker
Vi närmar oss hänryckningens tid – när naturen och floran är som allra vackrast, allra skirast. Men redan nu har människor börjat vallfärda till våra offentliga utemiljöer för att njuta av de allra tidigaste efterlängtade växtupplevelserna – allt från magnoliorna i Alnarpsparken, kärl fulla med blomster av Annika Anderberg Boman i Helsingborg eller 50 000 vilda vårlökar i design av Ulf Nordfjell på Waldemarsudde, Millesgården och Rosendal.
Old urban nature på gotisk kyrkogård
Abney Park Cemetary i stadsdelen Stoke Newington i London är täckt av en tjock matta av murgröna. Gravstenar i granit och marmor lutar, stöttar varandra och hålls upp endast av murgrönans fasta grenar. Här finns träd från hela världen, påskliljor börjar tränga igenom marken, det är vår i London. Det gotiska begravningskapellet är hem för fladdermöss, fåglar, spindlar och andra varelser.
Gryning över staden och barnen
Det är en skam för svensk stadsplanering när man fortfarande tar fram förslag på utemiljöer för barn som inte är rymliga nog för det deras utveckling kräver, anser Petter Åkerblom som välkomnar Boverkets Allmänna råd som började gälla den 1 mars.
Fyra nya teman i fokus för Moviums arbete
På Movium fortsätter vi att under 2015 arbeta med stadens utemiljö som resurs för hållbar stadsutveckling. Vi arbetar för en stadsutveckling med fokus på människors livsmiljö och hållbarhet.
Reklam ett hot mot stadsliv?
I konstnären Tania Ruiz Guitierrezs videokonstverk Annorstädes passerar platser från olika håll i världen långsamt förbi på väggarna i Citytunnelns station Malmö C, men ingenstans syns någon reklam.