
Dubai. Foto: Caroline Dahl
Förklädd stad
Okej… att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring?
Att tillmäta staden egenskaper som gränsar till det existentiella tycks vara populärt; levande, resilienta, självorganiserande. Även samtida begrepp som ”urbana ekosystemtjänster” framkallar bilder av välvilliga men något diffusa hjälpredor som utan egenintresse hugger i för stadens bästa. I själva verket är det väl för människans bästa, och en fortsatt resursanvändning, det handlar om – möjligen i en något mer förnybar form.
Det där spänningsfältet mellan staden som objekt och staden som subjekt får mig att fundera. Jag kommer att tänka på Rem Koolhaas välkända bok ”Delirious New York” och ett foto som finns publicerat i den. Fotografiet föreställer en grupp män som har klätt ut sig i modeller av välkända byggnader för att framföra ett verk som enligt bildtexten heter ”The Skyline of New York”. Bildtexten antyder vidare att det är ”forskning förklädd till maskerad” (egen översättning). Mer än så vet jag inte om verket, inte heller hur det mottogs av publiken. Att döma av ansiktsuttrycken på fotografiet – de som inte döljs av en heltäckande ansiktsmodell – tog de uppträdande i varje fall saken på högsta allvar.
Tänk om avståndet mellan stad och människa, till äventyrs, kan överbryggas genom en maskerad? Vilken stad skulle jag då klä ut mig till – om tillfälle gavs att porträttera den hälsosamma staden – och vilken rekvisita vore lämplig? Jag försöker, men det går inte riktigt att framkalla några starka kandidater av de städer som jag känner till och jag provar att byta spår – vilken stadstypologi skulle det kunna vara? Trädgårdsstäder eller täta rutnätsstäder, någon annan stadsbyggnadstyp…
Nej, det vill sig inte riktigt denna gång heller och jag tvingas konstatera att jag kanske inte tror att en stad eller en stadsbyggnadstyp faktiskt kan vara ograverat hälsosam!? Ska vi ge rättvisa åt devisen ”Den hälsosamma staden” så kanske man snarare ska tänka att det handlar om att skapa förutsättningar för människor att göra hälsosamma val i staden. Finns det, exempelvis, inga cykelbanor så väljer man kanske inte heller cykeln framför andra transportmedel, det vill säga, då kan man inte göra ett val som är hälsosamt. Det är begripligt, om än inte lika lockande för en maskerad.
Att stadsutvecklare fortlöpande försöker bidra till att skapa goda förutsättningar för människors vardagsliv har jag stor respekt för, men att tillmäta våra städer egenskaper som gränsar till existentiella tror jag tyvärr kan slå tillbaka när glappet vidgas mellan det vi önskar att våra städer ska vara och vad de faktiskt är. Och det tror jag är en situation som bara kommer att bli allt vanligare.
Finns det inte en risk att vi genom glättiga visioner skapar orimliga förväntningar på vad som ska uppnås, så att det enda som återstår är olika grader av misslyckanden? Det här låter ju otroligt negativt, vilket faktiskt inte är avsikten. Jag kan dock inte bortse från att jag kanske skulle önska ett större mått av agerande här och nu och med vad vi redan har. Visst behöver vi också visioner som inspirerar oss att ta ut riktningen för framtiden, men vi kanske ska formulera dem så att de möjliga att uppnå och därmed också kan ge anledning till uppfyllelse och stolthet.
Caroline Dahl
Snart börjar karnevalen
Karin Andersson har varit på karnevalen i Salvador, staden som var Brasiliens första huvudstad och vars stadsrum fortfarande är starkt präglade av kolonialismen.
Ska naturen alltid få ha sin gång?
Jag befinner mig i min lilla villa, som jag köpte för några år sedan, vackert belägen i den skånska kuststaden. Det är en mörk kulen novembernatt och jag har hört på radion på kvällen att meteorologerna utfärdat stormvarning.
Frihet i framtidens förort?!
För någon vecka sedan hölls ett så kallat FUSE Talks på Form/Design Center i Malmö med den holländske landskapsarkitekten Bart Brands. Inbjuden för att berätta om kontoret Karres+Brands verksamhet kom föreläsningen och det efterföljande samtalet att kretsa kring kontorets två ytterligheter, stadsplanering i regional skala och gestaltning av publika platser.
Pixla Piren – att planera det oplanerade
När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Förklädd stad
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
För innovation krävs möjlighet till möten
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.