movium.slu.se

Dubai. Foto: Caroline Dahl

Krönika

Förklädd stad

Publicerad 12 november 2015

Okej… att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring?

 

Att tillmäta staden egenskaper som gränsar till det existentiella tycks vara populärt; levande, resilienta, självorganiserande. Även samtida begrepp som ”urbana ekosystemtjänster” framkallar bilder av välvilliga men något diffusa hjälpredor som utan egenintresse hugger i för stadens bästa. I själva verket är det väl för människans bästa, och en fortsatt resursanvändning, det handlar om – möjligen i en något mer förnybar form.  


Det där spänningsfältet mellan staden som objekt och staden som subjekt får mig att fundera. Jag kommer att tänka på Rem Koolhaas välkända bok ”Delirious New York” och ett foto som finns publicerat i den. Fotografiet föreställer en grupp män som har klätt ut sig i modeller av välkända byggnader för att framföra ett verk som enligt bildtexten heter ”The Skyline of New York”. Bildtexten antyder vidare att det är ”forskning förklädd till maskerad” (egen översättning). Mer än så vet jag inte om verket, inte heller hur det mottogs av publiken. Att döma av ansiktsuttrycken på fotografiet – de som inte döljs av en heltäckande ansiktsmodell – tog de uppträdande i varje fall saken på högsta allvar.

 

Tänk om avståndet mellan stad och människa, till äventyrs, kan överbryggas genom en maskerad? Vilken stad skulle jag då klä ut mig till – om tillfälle gavs att porträttera den hälsosamma staden – och vilken rekvisita vore lämplig? Jag försöker, men det går inte riktigt att framkalla några starka kandidater av de städer som jag känner till och jag provar att byta spår – vilken stadstypologi skulle det kunna vara? Trädgårdsstäder eller täta rutnätsstäder, någon annan stadsbyggnadstyp…


Nej, det vill sig inte riktigt denna gång heller och jag tvingas konstatera att jag kanske inte tror att en stad eller en stadsbyggnadstyp faktiskt kan vara ograverat hälsosam!? Ska vi ge rättvisa åt devisen ”Den hälsosamma staden” så kanske man snarare ska tänka att det handlar om att skapa förutsättningar för människor att göra hälsosamma val i staden. Finns det, exempelvis, inga cykelbanor så väljer man kanske inte heller cykeln framför andra transportmedel, det vill säga, då kan man inte göra ett val som är hälsosamt. Det är begripligt, om än inte lika lockande för en maskerad.

 

Att stadsutvecklare fortlöpande försöker bidra till att skapa goda förutsättningar för människors vardagsliv har jag stor respekt för, men att tillmäta våra städer egenskaper som gränsar till existentiella tror jag tyvärr kan slå tillbaka när glappet vidgas mellan det vi önskar att våra städer ska vara och vad de faktiskt är. Och det tror jag är en situation som bara kommer att bli allt vanligare.


Finns det inte en risk att vi genom glättiga visioner skapar orimliga förväntningar på vad som ska uppnås, så att det enda som återstår är olika grader av misslyckanden? Det här låter ju otroligt negativt, vilket faktiskt inte är avsikten. Jag kan dock inte bortse från att jag kanske skulle önska ett större mått av agerande här och nu och med vad vi redan har. Visst behöver vi också visioner som inspirerar oss att ta ut riktningen för framtiden, men vi kanske ska formulera dem så att de möjliga att uppnå och därmed också kan ge anledning till uppfyllelse och stolthet.

 


Caroline Dahl

 

Kommentarer

Man kan väl likna problemet

Man kan väl likna problemet vid nollvisionen i trafiken? En "realist" vill säga att det är omöjligt, en "idealist" tycker att idén är viktigare långsiktigt. Jag vill nog slå ett slagsmål för att man måste våga vara idealist även om den omedelbara verkligheten gör att målet känns ouppnåeligt. Om du begränsar dig redan i idearbetet så når du kanske inte lika långt. Nollvisionen är det ända moraliskt riktiga målet, även om det upplevs omöjligt att nå. Den typen av tankesätt tror jag är viktigt för livslusten och självförtroendet, att man tror på sin egen idevärld och tar de högre målen på allvar - även om de kortsiktigt känns ouppnåeliga. Tack för artikeln!

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
CAPTCHA
This question is for testing whether or not you are a human visitor and to prevent automated spam submissions.

Sidor