Jag satt på en bänk tillsammans med en väninna härförleden. Vi väntade på tåget som skulle ta oss från Stockholm tillbaka till Skåne igen. Längst ut på perrongen letade sig solen in och vi hittade en plats med utsikt mot Ragnar Östbergs stadshus. Vi var tidigt på plats och satt där på bänken en bra stund småpratades. Tåg passerade, signaler ljöd. Egentligen en ganska ocharmig och stökig miljö men där på bänken skapade vi vår egen lilla bubbla. Vad är det som gör att man trivs på en plats, blir lockad att slå sig ner och att skapa en stunds närvaro?

Urbansociologer, miljöpsykologer, kulturgeografer och andra rumsligt orienterande forskare kan klart svara på den frågan utifrån genomförda studier. Mina egna discipliner arkitektur och landskapsarkitektur likaså, med tillägget att man inom de kunskapsfälten också ägnar sig åt att omsätta dessa kunskaper i gestaltad och byggd miljö. Men låt oss röra oss till konsten för att pröva tankarna kring vad som gör det möjligt att hänga på en plats.

På en utställning på Moderna Muséet i Stockholm har jag hört konstnären Every Ocean Hughes säga att hon tror på en tidens alkemi.

– Jag tror att vi med en viss kombination av ord, ett visst mått av overksamhet, ett oordnat rum, eller med något liknande chiffer, kan skapa tid.

Att skapa tid. Tänk om det är förmågan att skapa tid som gör det möjligt för oss att stanna upp och slå oss ned. Det är en oerhört lockande tanke. Tid upplevs både som objektiv och subjektiv, som mätbar med möjligheten att dela upp den i mindre beståndsdelar och som en sammanhängande kontinuitet. Lite som rum. Men, hur ger man då rumsliga förutsättning för att skapa tid?

Orden mellan oss två som sitter där på bänken skapar ju ett sammanhang, en plats som uppstår i det mellanmänskliga mötet. Genom inlevelse i samtalsämne och utbyte av tankar påverkar vi tiden. Tänjer, böjer och komprimerar väntan till utsatt avgångstid. Det har nog inte så mycket med rummet att göra, eller?

Inspireras vi av Hughes citat ovan så handlar möjligheten av att skapa tid också om att kunna vara overksam, fast inte helt och hållet. Vad innebär det i ett rumsligt perspektiv? Kanske att inte överprogrammera platser med funktioner, aktiviteter och intryck. Kanske att erbjuda platser som inte kräver mer av besökaren än att just slå sig ner på en bänk, luta sig tillbaka mot en solvarm vägg eller söka skugga under en trädkrona. Att vara overksam en stund och bara ta in omgivningen eller tankarna. Fast platsen får inte vara för bekväm. Det handlar om att ett visst mått av overksamhet kan skapa tid.

Kanske handlar ett visst mått av overksamhet om att kunna uppfatta förändring. Att kunna stanna upp tillräckligt mycket för att kunna iaktta skeenden men att samtidigt vara följsam nog att kunna se dem ur en ny infallsvinkel. Att se det som finns men också det som sker. Kanske handlar det om att vara i ständig rörelse och att interagera med sin omgivning, göra den lite oordnad. Att förstå hur man påverkar sin omgivning genom sin närvaro och sina handlingar – ett slags inkännande och förvaltande perspektiv där allt inte behöver vara perfekt.

Att arbeta med naturgivna dynamiska processer kräver en sådan förmåga av oss. Förståelsen för sådana processer kommer sig inte av att definiera dem i fasta kategorier eller koppla dem till en specifik geografisk plats utan snarare till hur de förändras och interagerar. Det har med tid att göra och ska vi klara av att förvalta jordens resurser och agera i de förändringar som sker så behöver vi nog bli mer alkemister och bejaka dialog, lite oreda och en reflekterande overksamhet. Då kan vi skapa den struktur som konstnären Every Ocean Hughes kallar ”to be alive inside”, en struktur som hon i sin konst också undersöker och efterfrågar.