Vad är det egentligen som är riskabelt i barns utelek? Och hur ska man hantera vuxnas oro, frågar sig Petter Åkerblom.

Vad händer när strutsen lyfter huvudet ur sanden? Jo, världen blir med ens både ljus och mindre trångsynt. Är det så att våra barn omges av en massa strutsar? Med nerborrade huvuden där ingen ser och ingen gör? Jag gör denna parallell till vuxnas attityder till barns lek. Där oron för att barn ska skada sig ibland är starkare än att på allvar diskutera vad som skulle göra lekmiljön spännande, attraktiv och utmanande för kropp och själ. Som fastighetsägare och skolledare har man ju huvudansvar för att inget ska hända barnet.

Men är det inte precis tvärtom? Vi vill väl inget hellre än att massor ska hända barnet? Hopp och skutt som skänker glädje och välbefinnande. Självförtroendet som växer för varje gren högre upp barnet vågar klättra. Insikten om hur världen hänger ihop och fungerar när hen gungar i högsta fart, täljer med vassa knivar och kokar soppa på öppen eld. Det sunda förnuftet som utvecklas genom att göra egna riskbedömningar. Men hjälp, tänk om det sker en olycka? Att någon skär sig med kniven eller att kläder fattar eld?

Ja, vad händer när ett barn skadar sig i utemiljön? Grundprincipen är att det måste bevisas att den ansvarige har varit oaktsam eller i värsta fall agerat uppsåtligt för att det ska bli rättssak. Fastighetsägaren har alltid ansvar för att lekutrusning inte har sådana fel att skador eller allvarliga olycksfall kan inträffa. Skolledaren har huvudansvaret för att verksamheten bedrivs tryggt och säkert. Men rädslan finns där, oron för hur man hanterar en situation när någon har kommit till skada.

Men det behöver inte vara så: På bygglekplatsen Rødovre i Köpenhamn får de föräldrar som är oroliga helt enkelt lämna platsen: ”Vi vet hur vi hanterar situationen om det skulle hända något, och det kan det” säger personalen. De menar att risken för juridiska efterspel om det skulle hända något minskar eftersom det finns en verksamhetsplan där det framgår att barnen ska pröva på att hantera verktyg, yxa och såg. Då bryter man inte mot några regler om någon skulle skada sig med dessa verktyg. Dessutom har man första förband.

Denna princip är viktig, menade chefsåklagare Magnus Bolin, Åklagarmyndigheten i Göteborg. Han redde ut vad som gäller i sitt anförande på seminariet Bedömning av risk och säkerhet i lekmiljöer i Lund den 26 oktober som ett bidrag till en mer nyanserad diskussion om risk och säkerhet.

Vi vet innerst inne hur viktigt det är att ge barn och unga möjligheter till äventyrlig lek och att hitta sina gränser. Detta faktum är väl inget att vara rädd för? Internationellt har det nyligen antagits åtminstone två deklarationer för att öka tryggheten bland dem som vill skapa förutsättningar för barns lek. Den ena är ISGA:s (International School Grounds Alliance) deklaration Risk in Play and Learning, som finns översatt till tretton språk och som vi skrivit om tidigare. Ett minst lika intressant uttalande är “The Salzburg Statement on the Child in the City Health, Parks and Play” som bland annat slår fast barns rätt till naturkontakt och meningsfull lek för att främja hälsa och välbefinnande.

Nu gäller att dra upp huvudet ur sanden, gnugga gruset ur ögonen och fatta att ”Oj, det börjar hända saker, får jag vara med?” Lika säkert som att myten om strutsars beteende är falsk, innebär det internationella engagemanget att säkerhetsivrarna börjar få konkurrens i lekplatsdiskussionen. Men att lekplatserna därmed skulle bli mindre säkra – där har du myten.