Ibland är det nödvändigt att släppa allt en vet för att kunna upptäcka nya saker, för att kunna utmana sina föreställningar och rubba sina vanor. Kasta upp all sin kunskap, alla förgivettaganden, i luften och se var de landar. Kanske – troligtvis – uppenbarar sig helt nya mönster, som leder till helt nya insikter.

Att planlöst driva runt är den totala motsatsen till vardagslivets rutiner.

När gick du senast ut i din stad utan varken mening eller mål? När lät du senast din kropp vandra planlöst tillsammans med ditt sinne? När lät du senast en udda fasad, ett märkligt format träd eller en främling med intressant utseende påverka vilken riktning du tog i en korsning?

Urban upptäckare

Som konstnärlig strategi med syftet att se staden på nya sätt har vandrandet utvecklats av poeten och flanören Charles Baudelaire och, i sin tur inspirerad av honom, filosofen Walter Benjamin. Det är flanören som urban upptäckare. På 50-talet tog den politiska och konstnärliga sammanslutningen situationisterna flanerandet ett steg längre. De vände sig mot det modernistiska stadsplanerande som de ansåg ledde till uttryckslösa och rationella miljöer. Istället ville de, med drivandet som metod, samla stämningar, upplevelser och berättelser för att visa att människors upplevelser är stadens kitt och för att rita mentala kartor snarare än fysiska. 

Men det är inte lätt. Att driva runt kräver aktiv disorientering, speciellt i bekanta miljöer. Det är en aktiv icke-handling. En av situationisternas frontfigurer, Guy Debord, fastställer i essän ”Théorie de la derivé” metodologiska kriterier för hur en derivé, en psykogeografisk studie med vandrandet som utgångspunkt som kombinerar subjektiva och objektiva upplevelser, kan gå till. Du kan till exempel ta bussen till en för dig okänd hållplats och börja din vandring där. Du kan gå samma väg som du brukar men på en helt annan tid på dygnet. Du kan hoppa in i en taxi och be chauffören släppa dig på valfri plats. Allt för att tvinga dig själv att rubba dina rutiner.

Politiska handlingar

I söndags deltog poeten Athena Farrokhzad i ett samtal på Malmö Stadsbibliotek. Hon pratade om våra politiska handlingar. Hon pratade om hur alla handlingar som påverkar andra människor – vilket ju innefattar det mesta vi gör – är politiska.

Konstnärliga metoder och politisk poesi är långt ifrån irrelevant för oss som arbetar med byggd miljö – tvärt om. Vi sitter alla på maktpositioner när vi planerar de städer, de liv, som människor ska leva i och dagligen påverkas av. Det är självklart att det är politik. Vårt jobb är politik. För att kunna se det, och för att kunna se andra människor än oss själva, behöver vi med jämna mellanrum skaka om våra föreställningar.

Så; min uppmaning till er alla som bygger, ritar och planerar städer är att gå ut. Ge er ut i er stad, ställ ett alarm på signal om fyra timmar, och driv runt! Vandra planlöst (kolla upp Debords tips om det känns svårt), ta in din omgivning, tillåt dig att stå stilla på samma plats länge, vik in på en gata du aldrig förut gått på. Fråga en främling om närmaste busshållplats när alarmet ringer och åk hem. En enklare variant är att ta en annan väg till jobbet eller affären än du brukar.

Vad du än väljer lovar jag att du kommer få nya, viktiga perspektiv när du bryter vanans makt.