Det överbeskyddade barnet
Min moster, salig i åminnelse, rev ut sidan där bergtrollet tittar fram, ropar bu-u-u och skrämmer slag på Tomtebobarnen. Det var för otäckt för kusinernas nattsaga. Eller kommer jag ihåg fel, var det bladets andra sida där ett av barnen gråter bortvänt efter att ha fått smäll av sin far för att ha plockat en giftig svamp som censuren gällde? Hennes syster, min mamma, hade hursomhelst inga problem med att jag och mina syskon fick konfronteras med det som var skrämmande eller upprörande, i alla fall inte när det kom i form av en sagobok av Elsa Beskow från 1910.
Den pågående diskussionen om åldersgränsen för Susanne Ostens film Mamman, flickan och demonerna får mig att minnas händelsen med sagan om Tomtebobarnen. Statens Medieråd anser att filmen ska vara barnförbjuden och ha 15-årsgräns. Regissören vill ha 11-årsgräns, vilket betyder att en sjuåring får gå i vuxens sällskap. Susanne Osten menar att barn delar världen med oss vuxna och att de måste få tillgång till konstnärliga tolkningar av allt det irrationella och skrämmande som vuxna direkt eller indirekt utsätter dem för.
I gamla tiders barnkultur syns troll, aga och fäders odiskutabla auktoritet. I vår tid – demoner, isolering och bristande föräldraskap. Fenomenen finns i alla tider, men olika samtider väljer att uppmärksamma eller vara oförstående. Att se eller inte.
Också synen på vad som är lämplig och olämplig lek, eller lämpliga eller olämpliga lekplatser, är underordnad sin samtids kontext. Tanken vandrar vidare från bilderböcker och film till The Overprotected Kid, en text i det amerikanska magasinet The Atlantic från 2014 av Hanna Rosin. Den utgår från ett besök på the Land i Plas Madoc i Wales
– Är det här en skrot? frågar hennes femårige son tvekande när han följer med på ett första besök.
Något liknande vore otänkbart hemma i USA. The Land är en Adventure playground i ordets ursprungliga betydelse, en plats med massor av material som barn får hantera efter eget huvud. Liknelsen vid en skrot är väl vald. The Land är inhägnad och har bestämda öppettider, då utbildad personal håller ett öga på barnen och deras aktiviteter men sällan lägger sig i deras förehavanden.
Hanna Rosin beskriver den gradvisa förändringen som skett sen hennes egen barndom, då hon under många timmar kunde försvinna iväg, bort från hemmet i Queens, New York. Och inser att hennes tioåriga dotter under hela sitt liv troligen inte ens tillbringar tio minuter utan någon form av vuxen övervakning. Hanna Risons personligt färgade inlägg blir som kommenterande illustrationer till de olika rapporter och forskningsresultat hon lyfter fram och belyser barns allt mer kontrollerade tillvaro. Materialet är från USA, men giltigt även här.
Hon beskriver bland annat ett av de olycksfall som kom att leda till de regelverk kring leksäkerhet som blev följden i USA och även hos oss, och hur även den kulturella förståelsen av vad som är acceptabelt risktagande började skifta: varje tänkbar risk blir i det närmaste synonymt med fara.
Kontrasten mellan vår syn på barn och barndom och det som rådde i London vid införandet av de första Adventure Playgrounds är slående. Det andra världskriget var slut men präglade fortsatt livet för både vuxna och barn. Möjligheten att de barn som genomlevt kriget också skulle kunna uppleva fler krig var reell, därför skulle inte barn skyddas från faror. Tvärtom gällde det att möta utmaningar med mod och bestämdhet. Meningen var inte att barnen skulle skada sig på de nya lekplatserna, men de behövde möta sådant som de själva uppfattade som verkliga risker för att sedan hantera de utmaningar som följde på denna risk. Allt för att bygga självförtroende och mod.
På The Land förvaltas traditionen att barn ges möjlighet att utmana sig själva och att testa gränser tillsammans med andra därför att det är kul och tillfredställande. Men personalen har noggrant gått igenom och dokumenterat de risker som the Land potentiellt utgör – och även gjort en ”nytta-av-risktagande-analys”. Det är det sistnämnda materialet som skapat förståelse bland föräldrar tillsammans med frågan: Hur lekte du själv som barn?
Läs mer: The Overprotected Kid
Missa inte Moviums Rådgivardag Risk och säkerhet i lekmiljöer, om hur man hittar balansen mellan barnets lekdrift och samhällets omsorg när det gäller prefabricerad och egenhändigt byggd lekutrustning.
ANNA LENNINGER
”Let’s call it a test!”
En tidigare arbetsgivare till mig sa ofta ”Let’s call it a test.”. Många städers strategiavdelningar använder idag gärna begreppet innovation och uppmanar till innovativa lösningar. Men när ord ska bli till handling är det ändå lätt att man gör som man alltid gjort, den beprövade metoden känns trygg och är kanske lättare för politiker, beslutsfattare, allmänhet och gamla stofiler att förstå. Att få till stånd det där innovativa och obeprövade kan vara svårt.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Naturlik plantering skapar lekfull skolgård
Om vädret tillåter brukar jag ta en tur ut i trädgården med kaffekoppen framåt eftermiddagen. I luften ljuder fågelsång, men har klockan passerat halv tre blandas fågelkvittret med glada barnröster och ivriga hammarslag. Det betyder att lågstadieeleverna på den närbelägna skolan är på fritids. Och eleverna på just detta fritids uppmuntras att använda sig av närmiljön för att skapa egna platser.
När flyttar en stad?
Kiruna ligger i arktisk region, där den stora skillnaden mellan dag och natt – ljus och mörker – och mellan kyla och värme är helt avgörande för hur människor tänker. Är det vår nu? frågar jag mig en av de första dagarna i maj när jag anlänt till staden, och får ett bestämt ja till svar fast snön yr.
Taklandskap kräver bättre samverkan för att fungera
På Walt Disney Concert Hall i Los Angeles finns en takpromenad. Via en trappa från trottoaren når man en prunkande trädgård, komplett med fontänen A Rose for Lilly – en anspelning på Disneys änka som bekostade merparten av bygget. I trädgården kan musikbesökare mingla med varandra, men även andra flanörer som tagit sig upp till tredje våningens tak för att få en paus från stadens brus. Trädgården är nämligen en så kallad ”community garden” – öppen för alla.
Att värdera parker
Vi närmar oss hänryckningens tid – när naturen och floran är som allra vackrast, allra skirast. Men redan nu har människor börjat vallfärda till våra offentliga utemiljöer för att njuta av de allra tidigaste efterlängtade växtupplevelserna – allt från magnoliorna i Alnarpsparken, kärl fulla med blomster av Annika Anderberg Boman i Helsingborg eller 50 000 vilda vårlökar i design av Ulf Nordfjell på Waldemarsudde, Millesgården och Rosendal.
Old urban nature på gotisk kyrkogård
Abney Park Cemetary i stadsdelen Stoke Newington i London är täckt av en tjock matta av murgröna. Gravstenar i granit och marmor lutar, stöttar varandra och hålls upp endast av murgrönans fasta grenar. Här finns träd från hela världen, påskliljor börjar tränga igenom marken, det är vår i London. Det gotiska begravningskapellet är hem för fladdermöss, fåglar, spindlar och andra varelser.
Gryning över staden och barnen
Det är en skam för svensk stadsplanering när man fortfarande tar fram förslag på utemiljöer för barn som inte är rymliga nog för det deras utveckling kräver, anser Petter Åkerblom som välkomnar Boverkets Allmänna råd som började gälla den 1 mars.
Fyra nya teman i fokus för Moviums arbete
På Movium fortsätter vi att under 2015 arbeta med stadens utemiljö som resurs för hållbar stadsutveckling. Vi arbetar för en stadsutveckling med fokus på människors livsmiljö och hållbarhet.
Reklam ett hot mot stadsliv?
I konstnären Tania Ruiz Guitierrezs videokonstverk Annorstädes passerar platser från olika håll i världen långsamt förbi på väggarna i Citytunnelns station Malmö C, men ingenstans syns någon reklam.