Det överbeskyddade barnet
Min moster, salig i åminnelse, rev ut sidan där bergtrollet tittar fram, ropar bu-u-u och skrämmer slag på Tomtebobarnen. Det var för otäckt för kusinernas nattsaga. Eller kommer jag ihåg fel, var det bladets andra sida där ett av barnen gråter bortvänt efter att ha fått smäll av sin far för att ha plockat en giftig svamp som censuren gällde? Hennes syster, min mamma, hade hursomhelst inga problem med att jag och mina syskon fick konfronteras med det som var skrämmande eller upprörande, i alla fall inte när det kom i form av en sagobok av Elsa Beskow från 1910.
Den pågående diskussionen om åldersgränsen för Susanne Ostens film Mamman, flickan och demonerna får mig att minnas händelsen med sagan om Tomtebobarnen. Statens Medieråd anser att filmen ska vara barnförbjuden och ha 15-årsgräns. Regissören vill ha 11-årsgräns, vilket betyder att en sjuåring får gå i vuxens sällskap. Susanne Osten menar att barn delar världen med oss vuxna och att de måste få tillgång till konstnärliga tolkningar av allt det irrationella och skrämmande som vuxna direkt eller indirekt utsätter dem för.
I gamla tiders barnkultur syns troll, aga och fäders odiskutabla auktoritet. I vår tid – demoner, isolering och bristande föräldraskap. Fenomenen finns i alla tider, men olika samtider väljer att uppmärksamma eller vara oförstående. Att se eller inte.
Också synen på vad som är lämplig och olämplig lek, eller lämpliga eller olämpliga lekplatser, är underordnad sin samtids kontext. Tanken vandrar vidare från bilderböcker och film till The Overprotected Kid, en text i det amerikanska magasinet The Atlantic från 2014 av Hanna Rosin. Den utgår från ett besök på the Land i Plas Madoc i Wales
– Är det här en skrot? frågar hennes femårige son tvekande när han följer med på ett första besök.
Något liknande vore otänkbart hemma i USA. The Land är en Adventure playground i ordets ursprungliga betydelse, en plats med massor av material som barn får hantera efter eget huvud. Liknelsen vid en skrot är väl vald. The Land är inhägnad och har bestämda öppettider, då utbildad personal håller ett öga på barnen och deras aktiviteter men sällan lägger sig i deras förehavanden.
Hanna Rosin beskriver den gradvisa förändringen som skett sen hennes egen barndom, då hon under många timmar kunde försvinna iväg, bort från hemmet i Queens, New York. Och inser att hennes tioåriga dotter under hela sitt liv troligen inte ens tillbringar tio minuter utan någon form av vuxen övervakning. Hanna Risons personligt färgade inlägg blir som kommenterande illustrationer till de olika rapporter och forskningsresultat hon lyfter fram och belyser barns allt mer kontrollerade tillvaro. Materialet är från USA, men giltigt även här.
Hon beskriver bland annat ett av de olycksfall som kom att leda till de regelverk kring leksäkerhet som blev följden i USA och även hos oss, och hur även den kulturella förståelsen av vad som är acceptabelt risktagande började skifta: varje tänkbar risk blir i det närmaste synonymt med fara.
Kontrasten mellan vår syn på barn och barndom och det som rådde i London vid införandet av de första Adventure Playgrounds är slående. Det andra världskriget var slut men präglade fortsatt livet för både vuxna och barn. Möjligheten att de barn som genomlevt kriget också skulle kunna uppleva fler krig var reell, därför skulle inte barn skyddas från faror. Tvärtom gällde det att möta utmaningar med mod och bestämdhet. Meningen var inte att barnen skulle skada sig på de nya lekplatserna, men de behövde möta sådant som de själva uppfattade som verkliga risker för att sedan hantera de utmaningar som följde på denna risk. Allt för att bygga självförtroende och mod.
På The Land förvaltas traditionen att barn ges möjlighet att utmana sig själva och att testa gränser tillsammans med andra därför att det är kul och tillfredställande. Men personalen har noggrant gått igenom och dokumenterat de risker som the Land potentiellt utgör – och även gjort en ”nytta-av-risktagande-analys”. Det är det sistnämnda materialet som skapat förståelse bland föräldrar tillsammans med frågan: Hur lekte du själv som barn?
Läs mer: The Overprotected Kid
Missa inte Moviums Rådgivardag Risk och säkerhet i lekmiljöer, om hur man hittar balansen mellan barnets lekdrift och samhällets omsorg när det gäller prefabricerad och egenhändigt byggd lekutrustning.
ANNA LENNINGER
Är du för eller emot klimatet?
När världens ledare samlades i Köpenhamn för att lösa klimatkrisen misslyckades de. Att ta ansvar har visat sig vara för svårt på internationell nivå. Nu gäller det istället att våga ta steget till ett nationellt och lokalt – ja till och med ett individuellt – ansvar.
Är det möjligt?
Från skuld till ansvar
När detta skrivs är det avslutningsdag på Cop15 i Köpenhamn.
Går det att föhandla om klimatet? Vad skulle det innebära för stadsplaneringen om man införde nollvision, det vill säga förbjöd alla utsläpp av växthusgaser?
Staden som livsrum
Grått och gammalt om staden hos konservativ urban-kramare, tycker Måns Norlin på Movium om Larseric Johansons debattinlägg om stadens sanna värden.
Norlin tycker att Johansons inlägg luktar modernism. Dagens urbana människa är dock ingen produkt av modernismen, menar Norlin. Hon eller han väljer inte antingen staden eller landet, utan både och, samtidigt.
Urban-kramare förenen eder…
Det är hög tid att stå upp till försvar för staden. Inte för stadens avigsidor eller tillkortakommanden, men väl stadens kvaliteter. De kvaliteterna ökar knappast när vi nu ska ta hjälp av skogens träd eller lantgårdens kor, höns och grisar, anser Larseric Johanson, journalist på Tidningen Utemiljö.
-Det är dags för kamp. För ni finns väl, alla ni som njuter av staden och vill fortsätta att göra det. Ni som kan redovisa en ”stadsproveniens” i generationer, skriver han.
Gatukonst ger staden identitet
Staden består av rum. Inget rum blir ett hem förrän man har präglat det själv, därför måste moderna stadsplanerare lära sig att se gatukonsten som ett naturligt inslag.
Vi kan göra världen
lite, lite bättre!
Idag vet vi hur viktiga de gröna frågorna är, både för vårt eget och jordens välbefinnande. Borde det inte vara olagligt att känna till detta men ändå inte planera och agera utifrån det? Är inte det att medvetet vålla annan skada, eller i alla fall att hämma medmänniskors utveckling?
Vad är egentligen GRÖNT?
Vad betyder egentligen grönt? Pengar - som amerikanska dollar? Eller en sektor som sysslar med parkverksamhet? Miljövänligt framställd el? Har begreppet börjat bli slitet? Eller står det fortfarande för tillväxt och sundhet?
Lek föder gott ledarskap
Det är skillnad på fri lek och organiserad lek. I den fria leken skapar barn sina egna regler och lär sig konsten att kompromissa. Där läggs grunden för ett gott ledarskap. Men ger vi barn plats och tid att utveckla denna förmåga?
Utan trädgårdsmästaren ingen trädgård
Ulf Nordfjell gör det igen: skapar trädgård på Chelsea Flower Show 2009. Men utan trädgårdsmästaren hade han inte kommit långt. Det är på tiden att vi höjer yrkeskårens status.
Från pråliga monument
till aska i fjällbäcken
Hela kyrkogårdssektorn måste bli bättre på att möta önskemål och krav från kunderna. När individen står i fokus blir behoven fler och mer differentierade än någonsin tidigare.
FÖR VEM skapas lekplatserna?
Avslöjar inte fokuseringen på särskilda platser för barn en syn på barnet som en ofärdig människa? Budskapet blir: Utvecklas först och bli sedan en riktig människa med tillgång till staden!
Vital 28-åring söker kontakt med likasinnad
Det har länge talats om behovet av att samarbeta. Redan när jag började på Movium för sju år sedan talades det om vikten av en grön ombudsman som står upp för våra frågeställningar, eller ett gemensamt kansli som kan samordna de organisationer som arbetar med utemiljön. Vår bransch är för liten för att vi ska hålla på och dra åt olika håll, brukar också sägas.