Det överbeskyddade barnet
Min moster, salig i åminnelse, rev ut sidan där bergtrollet tittar fram, ropar bu-u-u och skrämmer slag på Tomtebobarnen. Det var för otäckt för kusinernas nattsaga. Eller kommer jag ihåg fel, var det bladets andra sida där ett av barnen gråter bortvänt efter att ha fått smäll av sin far för att ha plockat en giftig svamp som censuren gällde? Hennes syster, min mamma, hade hursomhelst inga problem med att jag och mina syskon fick konfronteras med det som var skrämmande eller upprörande, i alla fall inte när det kom i form av en sagobok av Elsa Beskow från 1910.
Den pågående diskussionen om åldersgränsen för Susanne Ostens film Mamman, flickan och demonerna får mig att minnas händelsen med sagan om Tomtebobarnen. Statens Medieråd anser att filmen ska vara barnförbjuden och ha 15-årsgräns. Regissören vill ha 11-årsgräns, vilket betyder att en sjuåring får gå i vuxens sällskap. Susanne Osten menar att barn delar världen med oss vuxna och att de måste få tillgång till konstnärliga tolkningar av allt det irrationella och skrämmande som vuxna direkt eller indirekt utsätter dem för.
I gamla tiders barnkultur syns troll, aga och fäders odiskutabla auktoritet. I vår tid – demoner, isolering och bristande föräldraskap. Fenomenen finns i alla tider, men olika samtider väljer att uppmärksamma eller vara oförstående. Att se eller inte.
Också synen på vad som är lämplig och olämplig lek, eller lämpliga eller olämpliga lekplatser, är underordnad sin samtids kontext. Tanken vandrar vidare från bilderböcker och film till The Overprotected Kid, en text i det amerikanska magasinet The Atlantic från 2014 av Hanna Rosin. Den utgår från ett besök på the Land i Plas Madoc i Wales
– Är det här en skrot? frågar hennes femårige son tvekande när han följer med på ett första besök.
Något liknande vore otänkbart hemma i USA. The Land är en Adventure playground i ordets ursprungliga betydelse, en plats med massor av material som barn får hantera efter eget huvud. Liknelsen vid en skrot är väl vald. The Land är inhägnad och har bestämda öppettider, då utbildad personal håller ett öga på barnen och deras aktiviteter men sällan lägger sig i deras förehavanden.
Hanna Rosin beskriver den gradvisa förändringen som skett sen hennes egen barndom, då hon under många timmar kunde försvinna iväg, bort från hemmet i Queens, New York. Och inser att hennes tioåriga dotter under hela sitt liv troligen inte ens tillbringar tio minuter utan någon form av vuxen övervakning. Hanna Risons personligt färgade inlägg blir som kommenterande illustrationer till de olika rapporter och forskningsresultat hon lyfter fram och belyser barns allt mer kontrollerade tillvaro. Materialet är från USA, men giltigt även här.
Hon beskriver bland annat ett av de olycksfall som kom att leda till de regelverk kring leksäkerhet som blev följden i USA och även hos oss, och hur även den kulturella förståelsen av vad som är acceptabelt risktagande började skifta: varje tänkbar risk blir i det närmaste synonymt med fara.
Kontrasten mellan vår syn på barn och barndom och det som rådde i London vid införandet av de första Adventure Playgrounds är slående. Det andra världskriget var slut men präglade fortsatt livet för både vuxna och barn. Möjligheten att de barn som genomlevt kriget också skulle kunna uppleva fler krig var reell, därför skulle inte barn skyddas från faror. Tvärtom gällde det att möta utmaningar med mod och bestämdhet. Meningen var inte att barnen skulle skada sig på de nya lekplatserna, men de behövde möta sådant som de själva uppfattade som verkliga risker för att sedan hantera de utmaningar som följde på denna risk. Allt för att bygga självförtroende och mod.
På The Land förvaltas traditionen att barn ges möjlighet att utmana sig själva och att testa gränser tillsammans med andra därför att det är kul och tillfredställande. Men personalen har noggrant gått igenom och dokumenterat de risker som the Land potentiellt utgör – och även gjort en ”nytta-av-risktagande-analys”. Det är det sistnämnda materialet som skapat förståelse bland föräldrar tillsammans med frågan: Hur lekte du själv som barn?
Läs mer: The Overprotected Kid
Missa inte Moviums Rådgivardag Risk och säkerhet i lekmiljöer, om hur man hittar balansen mellan barnets lekdrift och samhällets omsorg när det gäller prefabricerad och egenhändigt byggd lekutrustning.
ANNA LENNINGER
Det finns inga städer!
Det finns inga städer, säger professorn i landskapsarkitektur där han sitter vid seminariebordet, mitt i diskussionen om hållbar stadsutveckling. Nähä?
Hållbar stadsbyggnad börjar med social hållbarhet
Tisdagen den 8 mars samlades tre riksdagsutskott för att diskutera hållbara städer.
Det är glädjande att riksdagen diskuterar grönområden. Det vittnar om tyngden i dessa frågor idag, och vilka möjligheter vi som arbetar med dem har när det handlar om att bidra till en bättre samhällsutveckling.
Däremot förbiser man de sociala dimensionerna i diskussionen. Det är upp till oss som jobbar med dessa frågor att väga ihop ekologiska, ekonomiska och sociala perspektiv för att skapa täta men levande städer där folk väljer att bo och leva.
0,6 – HUR BRA ÄR DET?
Planarbetet för bostadsområdet Norra Djurgårdsstaden är ambitiöst på ett sätt som man sällan ser. Med utgångspunkt i det omgivande landskapets naturvärden och kommande klimatförändringar satsar man på att göra allt rätt för framtiden. Men det verkar som man fokuserar medlen snarare än målen. Det gör modellen med grönytefaktor 0,6 godtycklig, skriver Tim Delshammar.
STADEN
hetare än någonsin
Sedan en tid tillbaka är stadsutvecklingen definitivt inne i en ny fas: stora som små städer som vill någonting upptäcker en efter en att de vänt ryggen till det som en gång varit förutsättningen för att de ligger där de ligger; ett hav, en sjö, en älv, ett berg, en dal. Den sidan har blivit en baksida. Där har stadens industrier legat och bokstavligen skymt sikten och stängt medborgarna ute. Nu är det de mest attraktiva områdena för stadsutveckling.
Idag finns inget val i planeringen: man måste respektera både medborgare och natur när städer växer.
Dags att tala om förtätning av parker
Ordet park är laddat med en stark social dimension. Eftersom stadsplanering idag handlar om att förtäta måste också parkföreträdare tala i samma termer för att argumentera för parkernas existens. Det är dags att börja tala om täthet i form av aktiviteter, täthet av folk, för att göra det tydligt vad parkerna ska vara för någonting.
Stadsdelen där det växer så det knakar
Stadsdelen Seved i Malmö signalerar dubbla budskap: Å ena sidan är den småskalig och välplanerad och borde vara attraktiv. Å andra sidan är husen nedgångna och lokalpressen rapporterar om kravaller och knark. Samtidigt sjuder stadsdelen av aktivitet: det växer så det knakar i odlingar som bara blir större och större bland husen.
Integration och landsbygdsutveckling tar fart om staden involveras!
En ökad integration och förbättrad landsbygdsutveckling behöver stadens invånare, idéer och resurser. Stimulera utvecklingsstöd och program som suddar ut gränserna mellan stad och land – skapa mötesplatser och forum där den gemensamma utvecklingen kan frodas i win–win-koncept, uppmanar Peter Lundqvist, professor i arbetsvetenskap vid SLU i Alnarp.
Ödetomter är
inga tomrum
Malmö är ett exempel på en svensk stad som växer. Där finns exempel på många av de frågor som väcks i planeringen när behovet av bostäder är stort och staden ska bli tätare. Måste alla rivningstomter, eller till synes outnyttjade plättar här och där, bebyggas? Är det inte hög tid att tala om hur man kan värdera och se dessa platser som ett slags möjlighetsplatser i planeringen?
Rom – en stad som nästlar sig in
I Rom kan man gå långt utan att det någonsin blir tråkigt. Där finns mycket att hämta för en stadsplanerare som undrar vad som får en människa att vilja vandra. Rom är en stad som nästlar sig in via sinnena. Det är inte människan som rotar sig på en plats - det är platsen som rotar sig i människan.
Odling som politisk handling
Stadsodling verkar vara en trend att räkna med och lanseras som vore den någonting helt nytt. Men stadsodling fanns redan på 1890-talet i Detroit.
Rätten till ett träd
Mamma intygar att hon kan se ett träd om hon bara lutar sig fram. Hon vet att jag i det närmaste betraktar det som en mänsklig rättighet att se ett träd utanför sitt fönster, skriver Titti Olsson, som tänker på vikten av att se ett träd utanför fönstret när man blir gammal och sitter hela dagarna vid sitt bord. Då är utsikten allt.
Undermåliga skolgårdar hämmar barnens utveckling!
Idag är det tillåtet att bedriva skolverksamhet i lokaler utan utemiljö. Detta strider enligt vår mening mot både förnuft och lagstiftning. Det krävs gemensamma insatser för att främja och förbättra landets skolgårdar och förskolegårdar, menar Petter Åkerblom, Movium, Johan Faskunger, utredare åt Statens folkhälsoinstitut , och Johan Tranquist
kanslichef, NCFF – nationellt centrum för främjande av god hälsa hos barn.