Det överbeskyddade barnet
Min moster, salig i åminnelse, rev ut sidan där bergtrollet tittar fram, ropar bu-u-u och skrämmer slag på Tomtebobarnen. Det var för otäckt för kusinernas nattsaga. Eller kommer jag ihåg fel, var det bladets andra sida där ett av barnen gråter bortvänt efter att ha fått smäll av sin far för att ha plockat en giftig svamp som censuren gällde? Hennes syster, min mamma, hade hursomhelst inga problem med att jag och mina syskon fick konfronteras med det som var skrämmande eller upprörande, i alla fall inte när det kom i form av en sagobok av Elsa Beskow från 1910.
Den pågående diskussionen om åldersgränsen för Susanne Ostens film Mamman, flickan och demonerna får mig att minnas händelsen med sagan om Tomtebobarnen. Statens Medieråd anser att filmen ska vara barnförbjuden och ha 15-årsgräns. Regissören vill ha 11-årsgräns, vilket betyder att en sjuåring får gå i vuxens sällskap. Susanne Osten menar att barn delar världen med oss vuxna och att de måste få tillgång till konstnärliga tolkningar av allt det irrationella och skrämmande som vuxna direkt eller indirekt utsätter dem för.
I gamla tiders barnkultur syns troll, aga och fäders odiskutabla auktoritet. I vår tid – demoner, isolering och bristande föräldraskap. Fenomenen finns i alla tider, men olika samtider väljer att uppmärksamma eller vara oförstående. Att se eller inte.
Också synen på vad som är lämplig och olämplig lek, eller lämpliga eller olämpliga lekplatser, är underordnad sin samtids kontext. Tanken vandrar vidare från bilderböcker och film till The Overprotected Kid, en text i det amerikanska magasinet The Atlantic från 2014 av Hanna Rosin. Den utgår från ett besök på the Land i Plas Madoc i Wales
– Är det här en skrot? frågar hennes femårige son tvekande när han följer med på ett första besök.
Något liknande vore otänkbart hemma i USA. The Land är en Adventure playground i ordets ursprungliga betydelse, en plats med massor av material som barn får hantera efter eget huvud. Liknelsen vid en skrot är väl vald. The Land är inhägnad och har bestämda öppettider, då utbildad personal håller ett öga på barnen och deras aktiviteter men sällan lägger sig i deras förehavanden.
Hanna Rosin beskriver den gradvisa förändringen som skett sen hennes egen barndom, då hon under många timmar kunde försvinna iväg, bort från hemmet i Queens, New York. Och inser att hennes tioåriga dotter under hela sitt liv troligen inte ens tillbringar tio minuter utan någon form av vuxen övervakning. Hanna Risons personligt färgade inlägg blir som kommenterande illustrationer till de olika rapporter och forskningsresultat hon lyfter fram och belyser barns allt mer kontrollerade tillvaro. Materialet är från USA, men giltigt även här.
Hon beskriver bland annat ett av de olycksfall som kom att leda till de regelverk kring leksäkerhet som blev följden i USA och även hos oss, och hur även den kulturella förståelsen av vad som är acceptabelt risktagande började skifta: varje tänkbar risk blir i det närmaste synonymt med fara.
Kontrasten mellan vår syn på barn och barndom och det som rådde i London vid införandet av de första Adventure Playgrounds är slående. Det andra världskriget var slut men präglade fortsatt livet för både vuxna och barn. Möjligheten att de barn som genomlevt kriget också skulle kunna uppleva fler krig var reell, därför skulle inte barn skyddas från faror. Tvärtom gällde det att möta utmaningar med mod och bestämdhet. Meningen var inte att barnen skulle skada sig på de nya lekplatserna, men de behövde möta sådant som de själva uppfattade som verkliga risker för att sedan hantera de utmaningar som följde på denna risk. Allt för att bygga självförtroende och mod.
På The Land förvaltas traditionen att barn ges möjlighet att utmana sig själva och att testa gränser tillsammans med andra därför att det är kul och tillfredställande. Men personalen har noggrant gått igenom och dokumenterat de risker som the Land potentiellt utgör – och även gjort en ”nytta-av-risktagande-analys”. Det är det sistnämnda materialet som skapat förståelse bland föräldrar tillsammans med frågan: Hur lekte du själv som barn?
Läs mer: The Overprotected Kid
Missa inte Moviums Rådgivardag Risk och säkerhet i lekmiljöer, om hur man hittar balansen mellan barnets lekdrift och samhällets omsorg när det gäller prefabricerad och egenhändigt byggd lekutrustning.
ANNA LENNINGER
Torgets roll i den samtida staden
Vad ger ett framgångsrikt torg? Noggrann programmering eller det oprogrammerade? Caroline Dahl ställer frågorna, samtidigt som hon lyfter fram vikten av medborgares rätt till medskapande i stadsutvecklingsprocesser.
Sökandet är behållningen
Helene Båtshake åker till Paris för att besöka döda storheters gravar. På köpet får hon gemenskap, mystik och en meditativ vandring. Mitt i staden ett andningshål. >>
Stadsodling och bygglek ifrågasätter rådande ordning
Titti Olsson har varit på konferensen Nordic Adventure – Connecting Children with Nature och imponerats av Danmarks politikers inställning till barns lek utomhus, och saknar dess motsvarighet i Sverige. >>
Paris på rollistan
Titti Olsson har varit på Archfilmfestival i Lund och upplevt filmer hon sett tidigare på ett nyss vis. Festivalen visar hur konsten öppnar för nya förståelser av städer och de människor som tillsammans skapar stadsliv. >>
Barns rättigheter – våra skyldigheter
Anders Rasmusson lyfter fram forskning som visar på vikten av en god utemiljö för barns utveckling. Kunskap finns alltså men fortfarande saknas vuxnas engagemang.
Människan uppstår i leken
Titti Olsson gläds åt utbildningsminister Jan Björklunds uttalande om lagstiftning om obligatorisk skolgård, eftersom skolgården är en förutsättning för den livsviktiga leken som lär oss att vara kreativa.
Begravningsplatsens tågvagnar
Helene Båtshake funderar kring levande begravningsplatser och ser användbara kvaliteter hos ett tåg: Alla vagnar har samma syfte men kan ändå uppfylla olika önskemål.
Den tillfälliga platsens rika kvaliteter
Titti Olsson besökte en förskolegård helt utan prefabricerade lekredskap och såg kvaliteter som ofta saknas på platser för lek.
Kul kultur på torg
Det är schlageryra i Malmö. Göran Nilsson riktar blicken mot stadens torg och publika platser och tänker på en annan stad som nästa år kommer att vara i europeiskt fokus – Umeå är då Europas Kulturhuvudstad.
Att värdera träd
Rapporten Ekonomisk värdering av urbana träd – Alnarpsmodellen har kommit ut. Göran Nilsson gläds över modellen som kommer att fungera både vid byggprocesser och i juridiska konflikter.