Det överbeskyddade barnet
Min moster, salig i åminnelse, rev ut sidan där bergtrollet tittar fram, ropar bu-u-u och skrämmer slag på Tomtebobarnen. Det var för otäckt för kusinernas nattsaga. Eller kommer jag ihåg fel, var det bladets andra sida där ett av barnen gråter bortvänt efter att ha fått smäll av sin far för att ha plockat en giftig svamp som censuren gällde? Hennes syster, min mamma, hade hursomhelst inga problem med att jag och mina syskon fick konfronteras med det som var skrämmande eller upprörande, i alla fall inte när det kom i form av en sagobok av Elsa Beskow från 1910.
Den pågående diskussionen om åldersgränsen för Susanne Ostens film Mamman, flickan och demonerna får mig att minnas händelsen med sagan om Tomtebobarnen. Statens Medieråd anser att filmen ska vara barnförbjuden och ha 15-årsgräns. Regissören vill ha 11-årsgräns, vilket betyder att en sjuåring får gå i vuxens sällskap. Susanne Osten menar att barn delar världen med oss vuxna och att de måste få tillgång till konstnärliga tolkningar av allt det irrationella och skrämmande som vuxna direkt eller indirekt utsätter dem för.
I gamla tiders barnkultur syns troll, aga och fäders odiskutabla auktoritet. I vår tid – demoner, isolering och bristande föräldraskap. Fenomenen finns i alla tider, men olika samtider väljer att uppmärksamma eller vara oförstående. Att se eller inte.
Också synen på vad som är lämplig och olämplig lek, eller lämpliga eller olämpliga lekplatser, är underordnad sin samtids kontext. Tanken vandrar vidare från bilderböcker och film till The Overprotected Kid, en text i det amerikanska magasinet The Atlantic från 2014 av Hanna Rosin. Den utgår från ett besök på the Land i Plas Madoc i Wales
– Är det här en skrot? frågar hennes femårige son tvekande när han följer med på ett första besök.
Något liknande vore otänkbart hemma i USA. The Land är en Adventure playground i ordets ursprungliga betydelse, en plats med massor av material som barn får hantera efter eget huvud. Liknelsen vid en skrot är väl vald. The Land är inhägnad och har bestämda öppettider, då utbildad personal håller ett öga på barnen och deras aktiviteter men sällan lägger sig i deras förehavanden.
Hanna Rosin beskriver den gradvisa förändringen som skett sen hennes egen barndom, då hon under många timmar kunde försvinna iväg, bort från hemmet i Queens, New York. Och inser att hennes tioåriga dotter under hela sitt liv troligen inte ens tillbringar tio minuter utan någon form av vuxen övervakning. Hanna Risons personligt färgade inlägg blir som kommenterande illustrationer till de olika rapporter och forskningsresultat hon lyfter fram och belyser barns allt mer kontrollerade tillvaro. Materialet är från USA, men giltigt även här.
Hon beskriver bland annat ett av de olycksfall som kom att leda till de regelverk kring leksäkerhet som blev följden i USA och även hos oss, och hur även den kulturella förståelsen av vad som är acceptabelt risktagande började skifta: varje tänkbar risk blir i det närmaste synonymt med fara.
Kontrasten mellan vår syn på barn och barndom och det som rådde i London vid införandet av de första Adventure Playgrounds är slående. Det andra världskriget var slut men präglade fortsatt livet för både vuxna och barn. Möjligheten att de barn som genomlevt kriget också skulle kunna uppleva fler krig var reell, därför skulle inte barn skyddas från faror. Tvärtom gällde det att möta utmaningar med mod och bestämdhet. Meningen var inte att barnen skulle skada sig på de nya lekplatserna, men de behövde möta sådant som de själva uppfattade som verkliga risker för att sedan hantera de utmaningar som följde på denna risk. Allt för att bygga självförtroende och mod.
På The Land förvaltas traditionen att barn ges möjlighet att utmana sig själva och att testa gränser tillsammans med andra därför att det är kul och tillfredställande. Men personalen har noggrant gått igenom och dokumenterat de risker som the Land potentiellt utgör – och även gjort en ”nytta-av-risktagande-analys”. Det är det sistnämnda materialet som skapat förståelse bland föräldrar tillsammans med frågan: Hur lekte du själv som barn?
Läs mer: The Overprotected Kid
Missa inte Moviums Rådgivardag Risk och säkerhet i lekmiljöer, om hur man hittar balansen mellan barnets lekdrift och samhällets omsorg när det gäller prefabricerad och egenhändigt byggd lekutrustning.
ANNA LENNINGER
DEN DEMOKRATISKA PLATSEN ÄR NÖDVÄNDIG
Det offentliga rummet är en plats för demokrati. Våra gemensamma platser i städer är till för alla. De är allas. På lika villkor. I lördags utmanades denna grundläggande princip av nazister i Malmö. >>
BROKIGHETEN VÄLKOMNAR
Varför känns New Yorks storskalighet varierad men Malmös så enformig? Karin Andersson längtar efter brokiga städer och välkomnar en förtätning. >>
HONG KONGS RULLTRAPPOR VÄNDER UT OCH IN PÅ BEGREPPEN
Stadens många rulltrappor är som en signatur för Hong Kong. De är så framgångsrika att stadsdelar opponerar sig mot dem i rädsla för gentrifiering. Caroline Dahl åker rulltrappa och tänker på hur tillgängligheten förändrar stadslivet. >>
PROCESSEN ÄR ALLT
Få ifrågasätter medborgarnas viktiga roll i processer som utvecklar staden. Titti Olsson har läst bostadsminister Stefan Attefalls (KD) förslag som ska förenkla byggandet. Men hon ser inte människor i förslagen. >>
Metrostationsbygge blottlägger kulturhistoria
Delar av Assistens Kirkegårds i Köpenhamn har förvandlats till metrostation. Men vad är det med detta att gräva upp och öppna en grav som förfasar oss så, frågar sig Helene Båtshake, som först var skeptisk men nu är fascinerad.
Mer liv om staden behandlas som ett landskap
Moviums partnerskapsträff om ekosystemtjänster fick Caroline Dahl att fundera över relationen mellan stad och landskap. Blir staden mer dynamisk, föränderlig och därför mer levande om landskapet blir en del av staden? >>
Regeringen ovillig lagstifta om skolgårdar
Petter Åkerblom har träffat statssekreterare Bertil Östberg, Utbildningsdepartementet, för att höra regeringens inställning till att lagstifta om skolgårdar. Skolgårdslösa skolor är en skam för Sverige, skriver Petter Åkerblom. >>
Mångfald på begravningsplatsen viktig för social hållbarhet
Om man betraktar begravningsplatsen som ett urbant offentliga rum bland alla andra bör den ge uttryck för en strävan efter hållbar stadsutveckling, skriver Titti Olsson. Det är inte ekologisk hållbarhet hon tänker på, utan social. >>
Social ojämlikhet skapar problem
Enrique Peñalosa, tidigare borgmästare i Bogotá, menar att de flesta problem i städer har sin bakgrund i social ojämlikhet. Karin Andersson träffade honom och insåg att de problem som ojämlikhet ger upphov till finns även i Sverige. >>
Var är kvinnan i kulturarvet?
Inom samhällsvetenskapen är ett av de stora problemen att vetenskapsteori och forskning är skriven av män om män. Helene Båtshake vandrar på kyrkogårdar och ser att det kulturarvet lider av samma symptom. >>
Hittar ni inte kvinnor är det för att ni inte ansträngt er
Hur kommer det sig att landskapsarkitektbranschen som består av en stor majoritet kvinnor så ofta representeras av män? Karin Andersson besökte årets Oysterseminarium, som bokat en majoritet manliga talare. >>
Alnarpsmodellen för trädvärdering vinner gehör
Hur ska man bäst värdera urbana träd? Göran Nilsson och Movium har varit på turné och presenterat Alnarpsmodellen, en modell med ambition att svara på frågan och fungera på nationell nivå för ekonomisk värdering av träd. >>