Det överbeskyddade barnet
Min moster, salig i åminnelse, rev ut sidan där bergtrollet tittar fram, ropar bu-u-u och skrämmer slag på Tomtebobarnen. Det var för otäckt för kusinernas nattsaga. Eller kommer jag ihåg fel, var det bladets andra sida där ett av barnen gråter bortvänt efter att ha fått smäll av sin far för att ha plockat en giftig svamp som censuren gällde? Hennes syster, min mamma, hade hursomhelst inga problem med att jag och mina syskon fick konfronteras med det som var skrämmande eller upprörande, i alla fall inte när det kom i form av en sagobok av Elsa Beskow från 1910.
Den pågående diskussionen om åldersgränsen för Susanne Ostens film Mamman, flickan och demonerna får mig att minnas händelsen med sagan om Tomtebobarnen. Statens Medieråd anser att filmen ska vara barnförbjuden och ha 15-årsgräns. Regissören vill ha 11-årsgräns, vilket betyder att en sjuåring får gå i vuxens sällskap. Susanne Osten menar att barn delar världen med oss vuxna och att de måste få tillgång till konstnärliga tolkningar av allt det irrationella och skrämmande som vuxna direkt eller indirekt utsätter dem för.
I gamla tiders barnkultur syns troll, aga och fäders odiskutabla auktoritet. I vår tid – demoner, isolering och bristande föräldraskap. Fenomenen finns i alla tider, men olika samtider väljer att uppmärksamma eller vara oförstående. Att se eller inte.
Också synen på vad som är lämplig och olämplig lek, eller lämpliga eller olämpliga lekplatser, är underordnad sin samtids kontext. Tanken vandrar vidare från bilderböcker och film till The Overprotected Kid, en text i det amerikanska magasinet The Atlantic från 2014 av Hanna Rosin. Den utgår från ett besök på the Land i Plas Madoc i Wales
– Är det här en skrot? frågar hennes femårige son tvekande när han följer med på ett första besök.
Något liknande vore otänkbart hemma i USA. The Land är en Adventure playground i ordets ursprungliga betydelse, en plats med massor av material som barn får hantera efter eget huvud. Liknelsen vid en skrot är väl vald. The Land är inhägnad och har bestämda öppettider, då utbildad personal håller ett öga på barnen och deras aktiviteter men sällan lägger sig i deras förehavanden.
Hanna Rosin beskriver den gradvisa förändringen som skett sen hennes egen barndom, då hon under många timmar kunde försvinna iväg, bort från hemmet i Queens, New York. Och inser att hennes tioåriga dotter under hela sitt liv troligen inte ens tillbringar tio minuter utan någon form av vuxen övervakning. Hanna Risons personligt färgade inlägg blir som kommenterande illustrationer till de olika rapporter och forskningsresultat hon lyfter fram och belyser barns allt mer kontrollerade tillvaro. Materialet är från USA, men giltigt även här.
Hon beskriver bland annat ett av de olycksfall som kom att leda till de regelverk kring leksäkerhet som blev följden i USA och även hos oss, och hur även den kulturella förståelsen av vad som är acceptabelt risktagande började skifta: varje tänkbar risk blir i det närmaste synonymt med fara.
Kontrasten mellan vår syn på barn och barndom och det som rådde i London vid införandet av de första Adventure Playgrounds är slående. Det andra världskriget var slut men präglade fortsatt livet för både vuxna och barn. Möjligheten att de barn som genomlevt kriget också skulle kunna uppleva fler krig var reell, därför skulle inte barn skyddas från faror. Tvärtom gällde det att möta utmaningar med mod och bestämdhet. Meningen var inte att barnen skulle skada sig på de nya lekplatserna, men de behövde möta sådant som de själva uppfattade som verkliga risker för att sedan hantera de utmaningar som följde på denna risk. Allt för att bygga självförtroende och mod.
På The Land förvaltas traditionen att barn ges möjlighet att utmana sig själva och att testa gränser tillsammans med andra därför att det är kul och tillfredställande. Men personalen har noggrant gått igenom och dokumenterat de risker som the Land potentiellt utgör – och även gjort en ”nytta-av-risktagande-analys”. Det är det sistnämnda materialet som skapat förståelse bland föräldrar tillsammans med frågan: Hur lekte du själv som barn?
Läs mer: The Overprotected Kid
Missa inte Moviums Rådgivardag Risk och säkerhet i lekmiljöer, om hur man hittar balansen mellan barnets lekdrift och samhällets omsorg när det gäller prefabricerad och egenhändigt byggd lekutrustning.
ANNA LENNINGER
Gravöl i Göteborg
Det var en fin tid, åren 2004 till 2008, då jag var stadsträdgårdsmästare i Göteborg. Utvecklande och inspirerande, skriver Lars Johansson. Sen hände det något annat. I några kommuner har stadsträdgårdsmästaren försvunnit, kan vi hoppas att stadsträdgårdsmästarens roll återigen faktiskt stärks?
Gestaltad livsmiljö – når vi ut?
Lars Johansson frågar sig om alla vällovliga konferenser på temat Gestaltad livsmiljö verkligen når dem som inte redan är frälsta. Hur kan det annars bli så fel i gestaltningen av offentliga rum?
Stadsskog – en gåva till framtiden
Hur vill vi att omgivningarna ska vara där människor bor om hundra år? Landskapsarkitekt Kerstin Lindström, landskapsarkitekt, reflekterar över träd, skogar, visioner och strategier.
Förmågan att skapa tid
Tid och rum hör ihop. Men hur? Caroline Dahl reflekterar över vad som gör att vi vill slå oss ner och stanna kvar på vissa platser i det publika rummet.
Med fönstret öppet mot en bättre framtid
Caroline Dahl önskar alla en skön sommar och reflekterar över vilka frågor som präglar vår tid – och framtid. Tankesmedjan fokuserar i höst på temaområdet ”Kampen om staden” med flera satsningar.
AI och hållbarhet
Harald Klein reflekterar kring cirkulära system, regenerativ utveckling och naturbaserade lösningar.
Sinnrik gestaltning av lekfullhet
Att leken och dess villkor stod i fokus under konferensen ”Den lekfulla staden” på stadsexpot H22 är ju självklart. Men lekfull, vad betyder egentligen det?
Naturskildringar – möt naturens ljud inomhus
Hur skiljer sig naturljud från visuella upplevelser av naturen, så som vinden, vattnet eller skogen? Går det att skildra naturen i ljud? Och kan ljudet av natur hjälpa oss återknyta till vår omgivande miljö?
En väg till hållbarhet
Under våren och sommaren lyfter Movium särskilt fram ett av tankesmedjans fyra temaområden: det som handlar om att gestalta staden ur barns och ungas perspektiv.
Att sätta ord på förändring
Går det att finna ett språk som gör att vi förstår hur vi själva och naturen, landskapet och den byggda miljön, faktiskt hänger samman?