Det luktar eld när bildörren går upp. Näsan fångar snabbare än ögat upp vad det är som händer på förskolan Tågets gård i Stångby. Eldflaggan vajar och uppmärksammar barnen på att det är varmt innanför de utlagda sittstockarna. Lunchen av wokade grönsaker och kycklingbitar i curry är snart klar.

Stångby är ett samhälle utanför Lund som växer, och det är barnfamiljer som flyttar dit. Trots att det våren 2008 fanns barn för tre och en halv förskoleavdelning fanns ingen planerad förskola. Förskolechef Chatarina Schill påtalade bristen för Lunds kommun, som gav ett tidsbegränsat bygglov – fem år – för temporär verksamhet i moduler på en industritomt. I augusti samma år öppnade förskolan Tåget sina dörrar och grindar. Eftersom det fortfarande inte finns någon ny förskola är bygglovet förlängt ytterligare fem år.

Ska ändå rivas

Det begränsade bygglovet betydde en ringa budget till satsningar på utemiljön – den ska ju ändå rivas. Uppdraget gick till landskapsarkitekt Lena Jungmark. Hon har skapat en tillfällig plats men med stora kvaliteter, en robust ram, som tål att förskolan sedan gör sina egna tillägg av små odlingar och olika byggen.

På Tågets gård finns tillgång till vatten, eld, jord att odla och gräva i och luft i överflöd över den vindutsatta gården. Lena Jungmark har valt tålig och snabbväxande växtlighet som pil, hägg och bukettapel, där barnen genast format planteringarna genom sina upptrampade vindlande gångar. Gården är rik på löst material.

Några prefabricerade lekredskap kommer inte innanför grindarna, även om pengar hade funnits. Gungor är kostsamma och bara några stycken tar upp stor plats och räcker bara till för några få barn. Det leder ofta till konkurrens och mobbning, och det vill man inte veta av på Tåget.

Likadant är det med cyklar, de så ofta obligatoriska inslagen på en förskola, med sina tillhörande asfalterade cykelslingor. Nej tack, säger Chatarina Schill. Det uppmuntrar inte barnens kreativa förmåga, och cykla kan de göra när de kommer hem.

Inget att göra?

Finns det alltså ingenting att göra på den här gården?

Alla har vi erfarenhet av leken, oavsett kön, etnicitet eller kulturell bakgrund och ålder. Alla har vi lekt. Och alla leker vi, oavsett vår aktuella ålder. Men det är barndomens lekar vi minns bäst. Utomhusleken ger de starkaste upplevelserna, eftersom sinnena då stimuleras starkast, och blir till kroppsminnen.  I en miljö där det exempelvis finns snår och kullar, där det finns antydningar om möjligheter i form sand, vatten, jord, pinnar och löst material, kan fantasin få fritt spelrum.

Den låga budgeten på Tåget tvingade fram något tillfälligt, men i det här fallet har det inneburit den optimala lösningen. Med sin utemiljö vill Chatarina Schill och personalen visa vilken barnsyn de har: tilltron till det kreativa, lekande och nyfikna barnet.

Tillfälliga platser utan alltför stark prägling är starkt efterfrågade idag. Ofta handlar det om att skapa något som gör att personer, som tar platsen i anspråk för något tillfälligt, utvecklar en relation till platsen redan innan en byggnation startar. En ny estetik kan få lov att växa fram. En annan ordning. Men vad sker när platsen ska bli permanent?

Permanenta kvaliteter

Är det inte dags att såväl planerare och gestaltare på allvar reflekterar kring kvaliteten i det som växer fram i det som kallas ”det tillfälliga”? Det enkla, det robusta, det blott antydda – just det som faktiskt sparade pengar åt Lunds kommun på Tåget – kunde gott få gälla också när det väl är dags att skapa det permanenta.  

Det som görs tillfälligt kan ju ofta visa sig innehålla nog så stora kvaliteter. Kanske gäller detta särskilt utemiljöer för barn, eftersom det kommunicerar med barnens egen ordning och estetik. Men inte bara det: oförutsägbara och lekfulla miljöer, som bara ger antydningar om möjligheter, gynnar oss alla och vår lust att leka, att leva.