År 2050 lever 80 procent av jordens befolkning i städer, får man veta i dokumentärfilmen The Human Scale av den danska regissören Andreas Dalsgaard. I filmen konstateras att megastäder är både utmanande och skrämmande. Och snart är det inte megastäder vi talar om, utan gigastäder. Vi lever redan i en science fiction-värld. De stora frågorna är: Hur ska städer planeras för oss som ska leva där? Hur mäts lycka och glädje i urbana sammanhang?

Det som utmärker alla megastäder, och som är skrämmande, är att människan som måttstock är bortglömd i stadsplaneringen. Stadsplanerare utgår sällan eller aldrig från sig själva som representanter för medborgarna när de skapar urbana miljöer.

Priset för megastädernas utbredning är förstörd luft, jord, vatten och växtlighet. Detta visar ju att det är ytterst angeläget att rädda planeten. Delegationen för hållbara städer skriver i sin rapport Femton hinder för hållbar stadsutveckling: Miljöförstörelsen är bekymmersam för planeten, men det är vi människor som inte kommer klarar oss om den förstörs.

Vi håller på att skapar vårt eget fördärv. Vi bereder vägen för mänsklighetens undergång.

Inspirerad av Gehl

The Human Scale är inspirerad av den stadsplanering som förespråkas av planerare och arkitekter – med arkitekten Jan Gehl i spetsen – som utgår från människans relation till den byggda miljön för att finna nyckeln till urban livskvalitet. Var är folk, vad gör de, varför just där? frågar sig dessa planerare. Gehl Architects har sedan 1960-talet observerat människor och utifrån det gjort fördjupade studier och analyser.

– Vi tycker inte, vi redovisar bara resultatet av våra observationer, påpekar David Sim, vd Gehl Architets, som medverkar i filmen, i paneldebatten efter filmvisningen.

Deras observationer och analyser förklarar varför människor är så förtjusta i gamla, ofta organiskt framvuxna stenstäder med intima stadsrum, smala gator och omhuldade sammanhang. Vår långsamma takt och våra sinnens förmågor begränsar oss till ett visst avstånd, annars varken ser eller hör vi varandra. På för stort avstånd kan människor inte längre känna dofter eller upptäcka stimulerande detaljer. Vi blir oförmögna att känna samhörighet med personer som befinner sig långt bort.

Variation attraherar

Visst behövs även de stora rummen i en stad, de stiliga byggnaderna, skrytet. Men det är just variationen, dynamiken och rytmen i de gamla städerna vi attraheras av. Inom modernismen tappades detta bort. Istället skapades monokultur.

Det är det borttappade småskaliga idealet alla yrkesgrupper som är med och formar våra städer måste ta med sig, vi vet ju alla vad det är. Det är en nödvändig utgångspunkt och grund för de urbana livsmiljöer som ska skapas idag och i morgon.

Just nu lämnar människor runt om i världen sina småskaliga livsmiljöer och söker sig in till de stora urbana sammanhangen i förhoppningen om ett bättre liv. För att det ska bli bättre måste det ju på något sätt gå att mäta livskvalitet, lycka och glädje, i vår vardag, på de platser där livet levs.

Det är, som Jan Gehl konstaterar i slutet av filmen, inte dyrt att vara snäll mot folk. Det är vardagsmiljöerna som är våra livsmiljöer, och det är knappast de miljöerna som kostar mest i en stad.