Cykeln symbol för gentrifiering
Foto: Fredrik Jergmo
Under hösten har högljudda protester mot byggandet av cykelbanor hörts i flera amerikanska städer. Karin Andersson skriver i sin krönika om cykeln och gentrifiering.
Mest tongivande har uttalanden från pastor Robert Price III från kyrkan United House of Prayer i grannskapet Shaw i Washington varit. Först över hans döda kropp, har han sagt, kommer det att byggas en cykelbana utanför deras kyrka.
Bakåtsträvande? Kanske, om man endast ser till miljöaspekter. Om man däremot vidgar perspektivet, tar in även sociala aspekter och ser att ett långsiktigt uthålligt samhälle måste vara ett rättvist samhälle, är pastorns uttalanden inte svåra att förstå.
I USA har cykelbanan blivit ett säkert tecken på och en tydlig symbol för gentrifiering. När staden satsar ekonomiskt så mycket på ett område att den investerar i en cykelbana är det ett tecken på att en gentrifiering redan startat.
Pastorns farhågor saknar inte grund. Redan nu har många av hans församlingsmedlemmar tvingats flytta längre från kyrkan och närmare stadens periferi. De har gjorts mer bilberoende. Han befarar att de kommer att sluta komma till församlingens träffar och att, slutligen, hela kyrkan tvingas flytta från Shaw.
Det är en gradvis förskjutning som är långt mer komplex än anläggandet av en enskild cykelbana. Den till synes harmlösa cykelbanan är för pastorn och hans församlingsmedlemmar snarare ett tydligt tecken på att de inte längre är önskade på den plats där många av dem bott i generationer.
Situationen i Shaw, som inte är ett undantag, illustrerar väl den problematik som gnager i mig när jag hör visioner om det bilfria samhället. Det är enkelt för den som har råd att bo nära allt man behöver – jobb, dagis, mataffär, fritidsaktiviteter – att leva ett exemplariskt bilfritt liv.
Men för den som bor i en förort, jobbar i city, har barn på dagis i en annan förort och den stora lågprismataffären några kilometer bort, är ett bilfritt liv inte ett alternativ som kan väljas av hänsyn till miljön. Det bilfria livet är då en klassfråga. Precis som hälsa och motion idag är ett val av livsstil och en statusmarkör är medveten miljöhänsyn en klassfråga.
Karin Bradley, forskare och lektor på KTH, skrev 2009 sin avhandling Just Environments: Politicising Sustainable Urban Development där hon tydligt visade att de som lever mest miljövänligt, alltså vars livsstil har minst miljöpåverkan, är de som har det sämst ekonomiskt. De som bor trångt, som köper den billigaste maten i storpack, som odlar på sin kolonilott.
De som reser mycket med flyg, kör stora bilar, bor rymligt, med hälsa och inredning som hobby, har – även om de köper ekologiskt och sopsorterar – en livsstil som är långt mer hotfull för planetens och mänsklighetens framtid än de som köper besprutade utländska tomater för att de är billigast.
I USA är bilen en stark statussymbol som visar att du har pengar. Cykeln är däremot en symbol för en medelklass där status inte enbart uppnås genom dyra inköp utan även av miljömedvetenhet. Och cykeln som statussymbol är, även i Sverige, kopplad till var du bor – om du kan cykla överallt har du det troligtvis ganska bra ställt då det visar att du har råd att bo centralt. Frågan om det bilfria samhället är mer komplex än såhär. Men det är omöjligt att nå ett rättvist samhälle med mindre bilberoende om fokus endast ligger på att lyfta fram cykeln som ett alternativ och argumentera för att den ger mindre utsläpp. Att skuldbelägga människors sätt att leva är ingen effektiv motivation.
KARIN ANDERSSON
Landskapsarkitekt, skribent i Tidskriften STAD
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Förklädd stad
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
För innovation krävs möjlighet till möten
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.
”Let’s call it a test!”
En tidigare arbetsgivare till mig sa ofta ”Let’s call it a test.”. Många städers strategiavdelningar använder idag gärna begreppet innovation och uppmanar till innovativa lösningar. Men när ord ska bli till handling är det ändå lätt att man gör som man alltid gjort, den beprövade metoden känns trygg och är kanske lättare för politiker, beslutsfattare, allmänhet och gamla stofiler att förstå. Att få till stånd det där innovativa och obeprövade kan vara svårt.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Naturlik plantering skapar lekfull skolgård
Om vädret tillåter brukar jag ta en tur ut i trädgården med kaffekoppen framåt eftermiddagen. I luften ljuder fågelsång, men har klockan passerat halv tre blandas fågelkvittret med glada barnröster och ivriga hammarslag. Det betyder att lågstadieeleverna på den närbelägna skolan är på fritids. Och eleverna på just detta fritids uppmuntras att använda sig av närmiljön för att skapa egna platser.
När flyttar en stad?
Kiruna ligger i arktisk region, där den stora skillnaden mellan dag och natt – ljus och mörker – och mellan kyla och värme är helt avgörande för hur människor tänker. Är det vår nu? frågar jag mig en av de första dagarna i maj när jag anlänt till staden, och får ett bestämt ja till svar fast snön yr.
Lägg till ny kommentar