Cykeln symbol för gentrifiering
Foto: Fredrik Jergmo
Under hösten har högljudda protester mot byggandet av cykelbanor hörts i flera amerikanska städer. Karin Andersson skriver i sin krönika om cykeln och gentrifiering.
Mest tongivande har uttalanden från pastor Robert Price III från kyrkan United House of Prayer i grannskapet Shaw i Washington varit. Först över hans döda kropp, har han sagt, kommer det att byggas en cykelbana utanför deras kyrka.
Bakåtsträvande? Kanske, om man endast ser till miljöaspekter. Om man däremot vidgar perspektivet, tar in även sociala aspekter och ser att ett långsiktigt uthålligt samhälle måste vara ett rättvist samhälle, är pastorns uttalanden inte svåra att förstå.
I USA har cykelbanan blivit ett säkert tecken på och en tydlig symbol för gentrifiering. När staden satsar ekonomiskt så mycket på ett område att den investerar i en cykelbana är det ett tecken på att en gentrifiering redan startat.
Pastorns farhågor saknar inte grund. Redan nu har många av hans församlingsmedlemmar tvingats flytta längre från kyrkan och närmare stadens periferi. De har gjorts mer bilberoende. Han befarar att de kommer att sluta komma till församlingens träffar och att, slutligen, hela kyrkan tvingas flytta från Shaw.
Det är en gradvis förskjutning som är långt mer komplex än anläggandet av en enskild cykelbana. Den till synes harmlösa cykelbanan är för pastorn och hans församlingsmedlemmar snarare ett tydligt tecken på att de inte längre är önskade på den plats där många av dem bott i generationer.
Situationen i Shaw, som inte är ett undantag, illustrerar väl den problematik som gnager i mig när jag hör visioner om det bilfria samhället. Det är enkelt för den som har råd att bo nära allt man behöver – jobb, dagis, mataffär, fritidsaktiviteter – att leva ett exemplariskt bilfritt liv.
Men för den som bor i en förort, jobbar i city, har barn på dagis i en annan förort och den stora lågprismataffären några kilometer bort, är ett bilfritt liv inte ett alternativ som kan väljas av hänsyn till miljön. Det bilfria livet är då en klassfråga. Precis som hälsa och motion idag är ett val av livsstil och en statusmarkör är medveten miljöhänsyn en klassfråga.
Karin Bradley, forskare och lektor på KTH, skrev 2009 sin avhandling Just Environments: Politicising Sustainable Urban Development där hon tydligt visade att de som lever mest miljövänligt, alltså vars livsstil har minst miljöpåverkan, är de som har det sämst ekonomiskt. De som bor trångt, som köper den billigaste maten i storpack, som odlar på sin kolonilott.
De som reser mycket med flyg, kör stora bilar, bor rymligt, med hälsa och inredning som hobby, har – även om de köper ekologiskt och sopsorterar – en livsstil som är långt mer hotfull för planetens och mänsklighetens framtid än de som köper besprutade utländska tomater för att de är billigast.
I USA är bilen en stark statussymbol som visar att du har pengar. Cykeln är däremot en symbol för en medelklass där status inte enbart uppnås genom dyra inköp utan även av miljömedvetenhet. Och cykeln som statussymbol är, även i Sverige, kopplad till var du bor – om du kan cykla överallt har du det troligtvis ganska bra ställt då det visar att du har råd att bo centralt. Frågan om det bilfria samhället är mer komplex än såhär. Men det är omöjligt att nå ett rättvist samhälle med mindre bilberoende om fokus endast ligger på att lyfta fram cykeln som ett alternativ och argumentera för att den ger mindre utsläpp. Att skuldbelägga människors sätt att leva är ingen effektiv motivation.
KARIN ANDERSSON
Landskapsarkitekt, skribent i Tidskriften STAD
Välkommen till hösten på Movium!
Movium kavlar upp ärmarna inför nya utmaningar under hösten. På programmet står parnterskapsträffar, internationella konferenser, resor, spaningar och nya visioner!
Pixla piren
Tillfälliga aktiviteter, medskapande och nya aktörskonstellationer tar plats i stadsutvecklingsprocesser. Det pratas just nu mycket om “urban commons” eller fritt översatt till svenska, urbana allmänningar.
Vad ska vi göra med Hjalmar?
Den nya staden växer fram i Kiruna – men på en plats där ingen velat ha en stad tidigare. Dödens dal, kallas den av belackarna.
På spaning med Moviums ledningsråd
I mitten av maj träffades Tankesmedjan Moviums ledningsråd för att spana efter trender och framtidsfrågor. Nyfiken? >>
Skapa möten istället för gränser
Är det möjligt att designa med en känslighet för sociala processer, kanske till och med skapa möjlighet för integration och givande sociala möten? Det frågar sig fyra blivande landskapsarkitekter som nyligen arrangerade Landskapsarkitekturdagen med temat Merging landscapes på SLU i Alnarp.
Det överbeskyddade barnet
Synen på vad som är lämplig och olämplig lek, eller lämpliga eller olämpliga lekplatser, är underordnad sin samtids kontext, skriver Anna Lenninger.
Elbilar och attraktiva städer
Fredrik Jergmo har kört laddhybrid i några veckor och funderar över elbilens roll i våra städer i framtiden.
JAPAN PÅ MITT SÄTT
Kerstin Nilermark reste till Japan första gången 2009, och drömmer därefter alltid om nästa Japanresa. Läs hennes krönika om mötet med Japan.
Snart börjar karnevalen
Karin Andersson har varit på karnevalen i Salvador, staden som var Brasiliens första huvudstad och vars stadsrum fortfarande är starkt präglade av kolonialismen.
Ska naturen alltid få ha sin gång?
Jag befinner mig i min lilla villa, som jag köpte för några år sedan, vackert belägen i den skånska kuststaden. Det är en mörk kulen novembernatt och jag har hört på radion på kvällen att meteorologerna utfärdat stormvarning.
Frihet i framtidens förort?!
För någon vecka sedan hölls ett så kallat FUSE Talks på Form/Design Center i Malmö med den holländske landskapsarkitekten Bart Brands. Inbjuden för att berätta om kontoret Karres+Brands verksamhet kom föreläsningen och det efterföljande samtalet att kretsa kring kontorets två ytterligheter, stadsplanering i regional skala och gestaltning av publika platser.
Pixla Piren – att planera det oplanerade
När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.
Lägg till ny kommentar