New York välkomnar mig. Stadens täthet omfamnar mig. Det repetitiva vägnätet rutar in byggnaderna. De brokiga byggnader förmedlar småskalighet, även de som nästan nuddar molnen. Bilarna som ständigt passerar. Människorna som är överallt. Hela tiden. Möten som ständigt sker. Korta hej på gatan. Längre samtal i matbutiken. De rationellt numrerade och ofta hårt trafikerade gatorna förmår inte reducera känslan av småstad.

Jag förväntade mig att Malmö skulle kännas litet när jag kom hem. Att min hemstad skulle kännas trång, påtryckande.

Tomma gator

Istället möts jag av en enorm rymd. Malmös gator tycks mig vara bredast i världen. På Nobeltorget, där fyrfiliga Amiralsgatan korsar den lika breda Nobelvägen, finns en av Malmös få digitala reklamtavlor. Jag brukar säga att det är enda platsen där Malmö känns som en storstad. När jag kommer hem efter att ha bott i New York känns Nobeltorgets ensamma reklamskylt långt ifrån storstad. Just för att den är ensam. Under den finns ett nattöppet livs. Men få människor. Få bilar. Nobeltorget känns som Malmös ensammaste torg. Den enda rytm som återkommer här är reklamskyltens pulserande ljus.

Gatorna i New York är minst lika breda som Amiralsgatan. Byggnaderna är inte alltid högre än i Malmö. Men i New York är gatorna befolkade. Stadens täthet är inte bara byggnader. Den är också människor. Den beror på den trångboddhet som höga hyror ger.

Geografin har begränsat

Och den beror på stadens geografiska läge. Vattnet runt New York avgränsar. Staden med världens dyraste markpriser, Mumbai, ligger också på en halvö. Malmös planerare har däremot saknat den begränsningen. Det skånska landskapet har varit generöst med sin platta mark. Staden har brett ut sig, och gör så fortfarande. Urban sprawl är inte enbart ett amerikanskt fenomen.

Det stämmer att världens storstäder växer. De växer demografiskt. Men de växer också till ytan. Där medelklassen växer rullas villamattorna ut. Det gäller för Mumbai, det gäller för New York, för Malmö. Argumenten för fler enfamiljshus baseras på rätten att välja. Dock undrar jag ofta vems rätt att välja det handlar om. Jag tror att ekonomi och status (om ens ekonomi är god) oftare än estetiska preferenser styr var vi bosätter oss. 

Förtätning för brokighet

Jag fick en gång tipset att stryka en nolla i en projektbudget för att uppnå ökad innovation. Om jag ville åstadkomma hållbarhet skulle jag ta bort två nollor. Utmaningar driver utveckling. Jag hoppas att de nya utmaningar den förväntade förtätningen skapar kommer leda till både innovation och hållbarhet.

Men mest av allt hoppas jag att den kommer att leda till brokigare städer, både vad gäller människor och estetik. Omfamnande och välkomnande städer.