I Almedalen pratas det i år ­– detta supervalår – om tre ämnen. Bostadsbrist. Feminism. Rasism.

Vid en första anblick kanske det är lätt att tro att dessa ämnen inte har med varandra att göra. Så är inte fallet. (Bo)stadspolitik har i allra högsta grad med både feminism och rasism att göra. Bostadsbyggande är inget enskilt fenomen. Runt bostäder byggs stad. Både bostäders och städers utformning bestäms av någon. Denna någon utgår från något. Det kan vara ekonomi. Det kan vara en politisk ideologi. Oavsett utgångspunkt kommer resultatet att påverka människors liv. Vem har råd att köpa lägenhet och villa? Var ska de som inte har råd bo, när det inte finns hyresrätter?

Bostadsbristen är ett reellt problem som drabbar många – främst människor som redan är utsatta.

Vissa tjänar

Segregation är ett nationellt problem som delar upp människor efter inkomst, och vår inkomst påverkas till stor del av vår etnicitet och vårt kön. Vi påverkas inte alla på samma sätt av bostadsbristen. För vissa betyder den att den investering vi gjort i vår bostadsrätt ökar – vi tjänar ekonomiskt på bostadsbristen. För andra betyder bristen att vi bor (för) många i en hyreslägenhet med låg standard, eftersom vi inte har råd att betala hyran på egen hand och eftersom hyresvärden inte har någon anledning att renovera, vi betalar för lägenheten ändå ­– vi förlorar på bostadsbristen. För ytterliga andra betyder bristen att de, på grund av sitt namn, får veta att lägenheten de vill hyra inte längre är ledig, varje gång – bostadsbristen uppmuntrar hyresvärdar att vara selektiva, den tillåter dem att vara skeptiska mot människor och, för att benämna saker vid dess rätta namn, rasistiska.

Viktoria Walldin är antropolog på White Arkitekter. På ett seminarium om bostadsmarknadens stora utmaningar påminner hon gång på gång om skillnaden mellan långsiktig samhällsekonomi och kortsiktig fastighetsekonomi. Ett motsatspar där den senare parten alltför ofta vinner i förhandlingar. Hon ser att politiker har ett ointresse av att arbeta med jämlika miljöer. I det efterföljande panelsamtalet vänder Viktoria Walldin sig flera gånger till bostadsminister Stefan Attefall (KD) och påminner om att det är människor det handlar om, att alla som arbetar med stadsbyggande måste ha människor i fokus – inte kortsiktig fastighetsekonomi. I första hand bygger vi städer och ett samhälle.

Hyresrätter behövs

Christer Larsson är stadsbyggnadsdirektör i Malmö och även utredare och ansvarig för att ta fram Sveriges nya arkitekturpolitik. På ett seminarium om innovation hävdar han att en stad måste ha hyresrätter för att locka till sig människor. Bristen på hyresrätter gör det svårt att flytta till en stad, för vissa blir det en ekonomisk omöjlighet. Om du tvingas investera alla dina sparade pengar, om du ens har några, och ta lån i miljonklassen för att ha möjlighet att flytta till en stad, då är det ganska troligt att du istället bosätter dig i en stad där du har enklare möjligheter att bo. Trots stadsbyggnadsdirektörens inställning visar Anna Breman, analytiker på Swedbank, i samma seminarium att hyresrätterna i Malmö inte blivit fler sedan 1990. Det har byggts nya – men än fler har omvandlats till bostadsrätter.

Nu eller aldrig

I Sverige har alla människor rätt till en bostad. Det innebär att det måste finnas bostäder för alla människor i en kommun. Oavsett kön ska du ha rätt att känna dig trygg i en stad. Oavsett etnisk bakgrund ska du ha rätt att känna dig hemma och ha möjlighet att välja var du vill bo. Oavsett inkomst ska du ha råd att bo.

Så är det inte idag. Därför hänger bostadspolitik och feminism och rasism ihop. Därför går det inte att behandla Almedalens hetaste ämnen 2014 som separata frågor – de kräver ett integrerat arbete.

Så – planerare, arkitekter, politiker och byggherrar – ta problemen med ojämställdhet och ojämlikhet på allvar. Framtidens hållbara städer byggs nu – eller aldrig.