
Foto: privat

Foto: privat

Foto: privat

Foto: privat

Foto: privat

Foto: privat
Bland gatukatter och stjärnarkitekter i Beirut
Det ligger en kattunge i soffan i entrén i fastigheten där jag bor. Den har legat här de senaste dagarna i skydd från vinterregnet som har börjar falla över Beirut. Pälsens teckning är rödrandig, ett arv från kattungens pappa. Kattpappan heter Siran, precis som byggnaden där jag har mitt hem, och han är kung bland kvarterets katter. En gång följde han med mig in i hissen med en självklarhet som bara den har som vet att han är kan göra som han vill.
Jag har tillbringat hösten i Beirut. Det har varit en oerhört intressant och lärorik upplevelse som nu närmar sig sitt slut. Som alltid när man öppnar sig för en plats kultur och traditioner har det lett till nya insikter och perspektiv kring hur en stad kan te sig och vilken relation individer har till staden och till varandra.
Det där med gatukatter är ett bestående intryck. Katter finns överallt. De är många och tas väl om hand. På ett katts självklara vis tar de rummet i anspråk på ett sätt som få människor gör, möjligen med undantag av de lokala kaffeförsäljarna som har positionerat sig och sina kaffemaskiner i första bästa gatuhörn där de kan servera såväl passerande bilförare som gångtrafikanter. Kaffemaskinen är infälld i väggen, men sköts från trottoaren och kaffehörnan blir till en slags samlingsplats för kvarterets människor, mopeder och så klart katter. Ofta sväller mötesplatsen och väller ut i vägbanan så att trafiken får snirkla sig runt hopen av kaffedrickare. Ibland är det tvärtom och bilarna spiller in över trottoaren.
Den här följsamma anpassningen till situationen präglar staden på många olika sätt. Till skillnad från många andra storstäder blir det aldrig helt stillastående trafikstockningar i Beirut. Som sandkorn i en sil skakas fordonen hela tiden lite försiktigt fram och strömmen av bilar avstannar aldrig helt. Det tycks vara en slags tyst förhandling som pågår mellan alla ingående parter i denna gatans föreställning.
Det får mig att tänka på begreppet fuzzy logic som introducerades redan på 1920-talet men som fick en egen teori på 1960-talet via matematikern Lotfi Zadeh. Teorin tar fasta på människors vana av att fatta beslut på vaga eller ofullständiga premisser. Teorin bejakar modeller som kan verka i en gradient mellan olika värden och där sanningen aldrig är konstant. I en tid när vi börjar acceptera osäkerhet – så kallade wicked problems – som en parameter att ta hänsyn till i stadsbyggandet tror jag att vi har mycket att lära av gatans kultur i Beirut. Att läsa av sin omgivning, att ständigt positionera om sig i förhållande till nya situationer och att hela tiden främst måna om att helheten fungerar, är väsentliga förmågor i samhällsbyggandet.
Lyfter man blicken från gatan här i Beirut så möts man av en stad i vertikal förvandling. Det finmaskiga gatunätet är bibehållet men lägre byggnader ersätts nu av höghus och skyskrapor. Arkitekturen är i de flesta fall av riktigt hög kvalitet med samtida tolkningar av mer traditionella uttryck i form av material och geometriska mönster i murning och fasadelement. Många arkitekter med världsrykte har under senare år byggt i Beirut och resultaten är mycket sevärda. Även lokala arkitekter bygger med hög arkitektonisk kvalitet och här tycks det finnas en formkänsla som nästan saknas helt och hållet i Sverige idag.
Byggnadernas möte med gatuplanet och det offentliga rummet ägnas stor omsorg. Det vänder upp och ner på vedertagen uppfattning att höghus inte tillför något i gaturummet. Här används förgårdsmark för små platsbildningar, gatugrönska eller handel. Det ger en rik och varierad gatubild. Bebyggelsetätheten medger få torg och parker. Möjligen har detta inte heller varit en del av tidigare byggnadstradition. Idag kan man dock iaktta ett ökat intresse för publika platsbildningar och mötesplatser utomhus. Större platsbildningar har tillkommit i de centrala stadsdelarna i samband med restaureringar efter inbördeskriget som pågick 1975–1990. Flera av dem – till exempel promenadstråket längs småbåtshamnen Zaitunay Bay – är dock privata och bevakas av privata säkerhetsstyrkor. Det avgör vem som kan röra sig där. Undantag finns självklart och det bästa exemplet är kanske den långa strandpromenaden La Corniche som verkligen lockar alla.
Bebyggelsetätheten i Beirut ökar i takt med den stegvisa omvandlingen där lägre byggnader ersätts av högre. Det är dock inte givet att befolkningstätheten ökar eftersom de nya bostäderna är stora. Det är vanligt med lägenheter så stora som 500–1 000 kvadratmeter, framför allt i de mer bemedlade stadsdelarna. Situationen i andra stadsdelar, eller i flyktinglägren utanför staden, är självklart den diametralt motsatta.
Stadsförvandlingen måste därför ses också i ljuset av en global fastighetsmarknad där det inte tycks finnas någon övre gräns för hur stort eller hur dyrt man kan bygga. Exklusivitet och ojämlikhet skapar spänningar, men än syns inte detta i gaturummet. Här blandas och möts fortfarande människor från olika delar av staden. Frågan är naturligtvis hur länge det kommer att vara så. Kanske är det dags att lägga lite mer vikt vid ”gatuarkitektur” och lämna stjärnstatusen till katterna.
CAROLINE DAHL
Sluta bygga omänskliga städer!
I ett upplyst samhälle förväntas beslut grundas på kända fakta. Så låt oss begrunda vad vi vet. Anders Rasmusson reflekterar över vad parker, växter och naturintryck betyder för vår hälsa.
Vad kommer sen?
Caroline Dahl, Tankesmedjan Moviums verksamhetsledare, reflekterar över hur pandemin påverkar stadens och de offentliga rummens utformning och funktioner.
Movium spanar framåt
I en spaningsfilm siar Movium om framtiden – trots att den ter sig ovanligt oviss.
Movium i världen
Vad är stadens gröna rum på andra platser i världen och hur kan Tankesmedjan Movium bidra till dem i framtiden? Vi bad Sten Göransson, landskapsarkitekt och verksamhetsledare vid Movium åren 1994–2004, att skriva en jubileumskrönika.
Moviums roll i stadsbyggandet
Till Tankesmedjan Moviums 40-årsjubileum har vi bjudit in olika personer att reflektera över verksamheten. Vi frågade Ole Reiter, arkitekt och verksamhetsledare för tankesmedjan under åren 2006–2008, hur landskapsperspektivet kan få större genomslag i stadsbyggandet och vad som är Moviums roll?
Movium – pionjäråren, idag och i morgon
I år firar Tankesmedjan Movium 40-årsjubileum. Vi har bjudit in Eivor Bucht, professor emerita och verksamhetsledare för Movium under åren 1980 – 1993, att skriva en jubileumskrönika.
TACK FÖR 2019 – VI SES JUBILEUMSÅRET 2020!
Tankesmedjan Moviums verksamhetsledare Caroline Dahl reflekterar över året som gått och vad som väntar 2020.
Kan man mäta hållbar stadsutveckling?
Hög byggnadstakt och okänslig förtätning av befintliga stadsdelar leder ofta till att alla de värden som inte omfattas av lagkrav eller inte mäts i siffror försvagas, inte minst värden kopplade till barns livsmiljö, rekreation och hälsa och välbefinnande, skriver Marika Palmér Rivera, Hélène Littke, Ilona Stehn och Elisabetta Troglio, Ekologigruppen AB.
Ruralism – ett nytt ideal?
Är våra städer så ”trånga” att intresset för landsbygden som en ”friare” plats växer?
Gatukonst engagerar – på många och ibland oväntade sätt!
Göran Nilsson reflekterar kring gatukonst, muralmålningar, graffiti och det engagemang dessa projekt skapar.