En gång när jag cyklade i all hast upp till busshållplatsen, hördes ett skrik från dikeskanten. I ögonvrån såg jag en kråka attackerad av två gelikar. Kråkan skrek för livet, och jag själv hann inte stanna, rädd för att missa bussen. Men jag hann tänka att om det här var ett skrik på hjälp men på ett språk som jag inte förstod, vilka andra skrik på hjälp, på andra språk, hör jag då inte?

Den som inte hörs är inte heller sedd. ”Om du inte kan höra mig så tror jag inte heller att du ser mig”, säger också Tarana Burk, grundare av #metoo-rörelsen, när hon intervjuas av Brené Brown, i podden Unlocking Us, 2020. Burk talar utifrån en historia av sexuellt och kolonialt förtryck. För många rörelser, såsom #metoo och BLM, Black Lives Matter, har visualisering, att synas, varit en medveten strategi för att också höras. Omvänt har att osynliggöra varit en medveten strategi att få någon, några eller något att tystas och förbli ohörda. ”Det är förklarligt”, säger Burk, ”för vem vill titta på det som är trasigt och rörigt?”

2016 kom den indiska författaren Amitav Ghosh ut med boken The Great Derangement. Climate Change and the Unthinkable (på svenska, Den stora galenskapen: klimatförändringen och det otänkbara, 2020). Boken beskriver ett medvetet tystande av naturens röst. Ghosh har bland annat tidigare skrivit romanen The Hungry Tide (2004), om landskapet Sundarbans som delas av Bangladesh och Indien, och som sammanflätar de två floderna Ganges och Brahmaputra till världens största delta och mangroveskog. I detta landskap av strömmande vatten och bevuxna sandrevlar lever människor i ömtålig balans med landskapets ständiga föränderlighet. Det var också detta landskap som var ett av de första att känna av klimatförändringarnas effekter, och människorna som lever där var bland de första att se det som många av oss fortfarande är blinda inför.

Ghoshs tes i The Great Derangement är just att klimatförändringarna inte har nått oss i sin fulla vidd på grund av att de har varit osynliggjorda genom det berättande språket. Forskningen har sitt språk att beskriva det som sker, men det otänkbara, såsom Ghosh benämner effekterna av ett förändrat klimat – det vill säga det vi måste föreställa oss för att förstå – måste också bli en del av vår gemensamma kulturella berättelse för att vi ska omfamna vidden av ett förändrat klimat.

Att detta inte har skett är heller inte en slump, menar Ghosh. Tillsammans med kulturen bär också historien och politiken ansvar för formandet av berättelser. Där kolonialism och andra maktperspektiv har skrivit historien har också framstegsberättelser och narrativ som kommit från ett annat håll än från västerlandet osynliggjort och uteslutits. Den moderna erans politik har i sin tur formats utifrån ett frihetsperspektiv i vilket naturen inte ingår. Tvärtom sker individens frihet på bekostnad av de icke-humana deltagarna i vår värld. Det vi ser vid sidan av klimatkrisen, menar Ghosh, är därför också en föreställningens kris – a crise of imagination. Ghosh, själv en skönlitterär författare, riktar sig först och främst mot det skrivna eller talade ordet. Han gör också en intressant jämförelse. 2015, året innan hans bok kom ut, var året när de flesta av världens ledare samlade sig kring Parisavtalet. Det var också det år som påven Franciskus skrev ett brev till alla världens medborgare som han kallade för Laudato Si (Be Praised), On the Care of Our Common Home. Parisavtalet beskriver Ghosh som skrivet i en enda lång mening – otympligt, knöligt och fullt av krumbukter i försöket att jämka sig fram till en gemensam text.

Påvens text är det motsatta. Den är poetisk, levande och rak. Budskapet är lika enkelt som provokativt. Vi är alla sammanlänkande. Men mer än så, vi kan inte säga oss måna om klimatet utan att också ta ansvar för världens fattigaste. Rättvisa och klimat hänger samman. Påven talar inte för att behaga någon utan för att visa hur fantastisk men ömtålig den här planeten är, men hur hänsynslösa vi har varit mot den. Och han talar om att vårt ansvar mot miljön också börjar i vårt ansvar gentemot dem som är mest utsatta och sårbara.

Världen och språket hänger ihop. Det vi talar om kan bli synligt. Det vi sätter ord på kan bli till. Men sätter vi inte ord på till exempel det samband som påven Franciskus pekar ut – att mänskliga rättigheter och naturens rättigheter är djupt integrerade – då kommer vi ha svårt att förändra riktningen mot en hållbar värld. Vi behöver ett språk med vilket vi kan föreställa oss detta som en verklighet.

Ghosh skriver inte att det är arkitekter eller landskapsarkitekter som håller i berättandets penna. Men det byggda är ju också ett språk som kan tala med olika röster och bära olika berättelser, och påven Franciskus beskriver just relationen mellan det byggda och människans tankeprocesser och symboliska språk som viktig i en hållbar värld. Det formade landskapet kan vara ett sätt att integrera naturens och människans värdighet och rättigheter. Kan vi forma landskapets till ett språk som gör det otänkbara synligt? Kan vi tala ett landskapsspråk som hörs från dikeskanten?