
Robotkanin. Illustration: Sigrid Klein.
Artificiell intelligens påverkar stadsrummet
De senaste månaderna har jag börjat försöka förstå vad artificiell intelligens (AI) är för något och hur den och digitaliseringen kommer att påverka våra liv och stadsrummet. Jag var tidigare inte någon särskilt tech-intresserad person men med jobbet på Movium har intresset för ny teknik väckts, till stor del för att jag tror att det finns en potential i AI för mitt arbete med fortlöpande miljöanalys av den bebyggda miljön. AI-teknikens datorseende kan hjälpa oss att automatiskt hålla koll på stadens utemiljöer och tidigt och systematiskt upptäcka anomalier och skötselbehov.
Det talas om att vi är inne i den fjärde industriella revolutionen. Enkelt uttryckt kan man säga att de tidigare industriella revolutionerna gick ut på att automatisera och förbättra fysiskt arbete, från ångmaskinen till internet, som ju är förflyttning av information. I den nuvarande omställningen automatiseras och förbättras även sådant som kräver intelligens, med hjälp av system som uppfattar sin omgivning och vidtar åtgärder som maximerar sina chanser att framgångsrikt uppnå sina mål. Det kan vara bildigenkänning och förståelse för både skriftligt språk, som Google translate, och muntligt, som assistenten Siri i Iphone.
Jag tror att AI tillsammans med teknikutveckling kommer att påverka utformningen av stadsrummet för många sysslor som idag är såväl ekonomiskt som mänskligt krävande. Det är sysslor som är tidskrävande och därmed kostsamma. Parkskötsel är till exempel ett jobb som kan utföras av robotar. Det är inte någon avancerad spaning med tanke på alla robotgräsklippare i villaträdgårdarna. Att jag sedan tror att många människor kommer vilja ägna sig åt parkskötsel för att göra ett handtag för sin egen hälsas skull, och för att bidra till samhället, är en annan fråga.
Jag tror också att det kommer att bli mycket billigare än vad det är nu att bygga komplexa former eftersom robotar och drönare kan röra sig fritt i alla led och inte behöver skyddsföreskrifter eller byggnadsställningar. Och de kan skapa detaljerade byggelement, till Arkitektupprorets lycka. Drönare kommer, med exakt precision, att kunna formklippa stora träd så att de ser ut som skulpturer av Auguste Rodin.
Självkörande bilar kommer nog att få ett genomslag. Men jag tvivlar på att det frigörs större ytor i staden när människor ger upp sitt eget ägande, delar på fordonen och bilarna blir färre. Många kommer fortfarande att vilja ha ett eget fordon för att det ger tidsvinster och frihet, även om det korkar igen vägarna. Men jag tycker att det är intressant att se om den nuvarande invasionen av elscootrar i några av våra städer kommer att innebära några långsiktiga förändringar i människors beteende gällande mobilitet, kollektivtrafik och ägande.
En teknik som redan är här är augmented reality – att lägga ett datasimulerat "lager" på verkligheten med hjälp av smartphonens GPS och kamera. Det är den teknik som finns mobilspelet i Pokemon Go. En augmented reality-teknik som håller på att utvecklas är att placera in en digital modell av en planerad byggnad på rätt plats i sitt verkliga sammanhang så att man kan gå runt på plats och genom sin telefon se byggnaden i olika vinklar. Man kan på ”riktigt” få reda på hur en byggnad kommer att se ut i rätt skala på plats utan det visuella krafs av luftballonger och folkliv som arkitekternas renderade bilder ofta förmedlar. Detta bör kunna bli ett mycket bra planeringsunderlag.
En annan fascinerande nygammal innovation är fotogrammetri, då datorn/telefonen skapar en tredimensionell modell av tvådimensionella bilder. Detta gör att man kan 3D-scanna något med en vanlig mobilkamera och få sin bostad, med hyfsad precision, uppmätt och uppritad i cad-plan genom att filma i den. Digitaliseringen möjliggör att vi i hög utsträckning kan leva våra liv utan att träffa andra människor. Detta ställer krav på ännu bättre utemiljöer som kan föra oss människor samman. För vi behöver varandra, och det är kanske där parkskötseln kommer in.
HARALD KLEIN
Snart börjar karnevalen
Karin Andersson har varit på karnevalen i Salvador, staden som var Brasiliens första huvudstad och vars stadsrum fortfarande är starkt präglade av kolonialismen.
Ska naturen alltid få ha sin gång?
Jag befinner mig i min lilla villa, som jag köpte för några år sedan, vackert belägen i den skånska kuststaden. Det är en mörk kulen novembernatt och jag har hört på radion på kvällen att meteorologerna utfärdat stormvarning.
Frihet i framtidens förort?!
För någon vecka sedan hölls ett så kallat FUSE Talks på Form/Design Center i Malmö med den holländske landskapsarkitekten Bart Brands. Inbjuden för att berätta om kontoret Karres+Brands verksamhet kom föreläsningen och det efterföljande samtalet att kretsa kring kontorets två ytterligheter, stadsplanering i regional skala och gestaltning av publika platser.
Pixla Piren – att planera det oplanerade
När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Förklädd stad
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
För innovation krävs möjlighet till möten
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.