Är det nyttigt med stadsodling?
Otvivelaktigt är stadsodling en het trend – det kommer en strid ström av rapporter från hela världen om olika projekt, både i organiserad form och sådana som är av lite mer informell karaktär. Guerilla gardening är ett begrepp som myntats när odlingen sker på mark som man egentligen inte har den legala rätten att utnyttja och använda.
Inget nytt
Att odla mat i våra städer är ju definitivt inget nytt – vi behöver inte gå längre tillbaka i tiden än till andra världskriget för att se vilken roll till exempel uppodlingen av parkerna hade för livsmedelsförsörjningen för stadsbefolkningen. Och koloniträdgårdsrörelsen har mer än hundra år på nacken i Sverige – det är ju också en form av stadsodling fast den bedrivs oftast enskilt och på arrenderad mark. Stadsodlingsbegreppet har ju blivit synonymt med en odling som sker i någon form av gemenskap och där sociala, pedagogiska och rekreativa syften kan vara lika betydelsefulla som själva matframställningen. Odlingen kan ske på fasta ytor i form av lånad odlingsmark eller ske på ett ambulerande sätt i form av pallkragar med jord eller andra odlingslådor.
Stadsodling är per definition ett positivt fenomen, få kan invända mot betydelsen av att stadsbor får möjligheter att få utlopp för ett trädgårdsintresse även om man bor i lägenhet. Och många är de exempel från vilka man nu kan utväxla erfarenheter kring odlingen, inte minst som ett medel att exempelvis skapa integration mellan olika boendegrupper inom ett bostadsområde, både när det gäller ålder och etnicitet.
Betänkligheter befogade?
Men är allt så rosenskimrande eller är det kanske befogat att lyfta fram några betänkligheter i diskussionerna kring stadsodling? Statsvetaren och författaren Björn Forsberg har skrivit boken Omställningens tid, som utkom tidigare i år. Han har i olika artiklar i dagspressen under senare tid framhärdat i sin åsikt att stadsodling är en nödvändighet i framtiden och att den kommer att vara en viktig pusselbit när vi ställer om till ett lågenergisamhälle och till mera lokal matproduktion och högre självförsörjningsgrad.
Är det verkligen en rimlig eller ens önskvärd hypotes?
Möjligen kan ett dylikt resonemang influeras av om man befinner sig i en fattigare eller rikare del av världen. Men jag inbillar mig att i Sverige, och i många andra länder i västvärlden, väljer många att bo i stenstaden för att man inte är ett dugg intresserade av att odla sin mat. Visst, kanske en kruka på balkongen med tomater, eller lite kryddor. Men mycket, mycket långt från en tanke kring ens en minimal grad av självförsörjning.
Samverka med landsbygden
Ibland läser man att stadsodlingsentusiaster inte bara vill odla för eget behov utan också sälja till utomstående. Varför? Är det inte bättre att vidga horisonten några mil och stötta de lantbruks- och trädgårdsföretag som finns i stadsranden och närregionen? Det finns massor av välutbildade odlare som vill kunna försörja sig med friska idéer, innovativ odlingsmetodik och förädling och smarta marknadsföringskoncept. Många är säkert jätteintresserade av ett nära samarbete med stadsborna, både genom att erbjuda aktiviteter på odlingsplatsen, välsorterade gårdsbutiker eller genom direktleveranser enligt beställarens önskemål.
Trafiken miljöproblem
Många driftiga företagare jobbar efter ett ekologiskt eller miljövänligt koncept. Och då närmar vi oss en annan aspekt av stadsodling som sällan blir diskuterad. Vilka egenskaper har jorden där stadsodlingen sker och hur är det med luftföroreningars inverkan på kvaliteten på ovanjordiska växtdelar?
I många städer är luftföroreningar ett stort problem. Trafiken ökar och andelen dieselbilar blir större och därmed utsläppen av bland annat kvävedioxid och partiklar. Dieselavgaserna innehåller stora mängder nanopartiklar till vilka kemiska ämnen är bundna. I Helsingborgs Dagblad kunde man nyligen läsa att luften längs ett par genomfartsleder i centrala Helsingborg är sämre än på många år. På Stockholms stads hemsida anges att trafiken är stadens största miljöproblem. Göteborg har sin välbekanta smog eller inversion, dvs. en luftskiktning som gör att luftföroreningar blir kvar i marknivån.
Skadliga partiklar?
Är partiklarna endast skadliga om de söker sig in i människors lungor eller kan de bli problem även på spenaten och salladen? Och de jordar som finns i närheten av hårt trafikerade gator och vägar – hur många icke önskvärda ämnen har de samlat på sig under årens lopp, exempelvis olika tungmetaller? I KRAV-reglerna, miljömärkningen för mat uppbyggd på ekologisk grund, står det följande: ”Grödor som odlas inom 25 meter från kanten av en hårt trafikerad väg får inte användas som livsmedel. Hårt trafikerade är i detta sammanhang vägar som trafikeras av mer än 3 000 fordon per dygn i genomsnitt räknat på årsbasis.”
Så – å ena sidan: stötta gärna stadsodlingsinitiativ i bostadsområden eller på andra allmänna platser, inte minst som ett led i pedagogisk utveckling eller i ett integrationsperspektiv.
Å andra sidan: diskutera val av odlingsplats och syfte – kan det kanske vara ett alternativ att satsa resurser på att istället få till stånd en ökad samverkan mellan stad och närliggande land?
Göran Nilsson
Koordinator nätverket Park-Gata-Torg
Ödetomter är
inga tomrum
Malmö är ett exempel på en svensk stad som växer. Där finns exempel på många av de frågor som väcks i planeringen när behovet av bostäder är stort och staden ska bli tätare. Måste alla rivningstomter, eller till synes outnyttjade plättar här och där, bebyggas? Är det inte hög tid att tala om hur man kan värdera och se dessa platser som ett slags möjlighetsplatser i planeringen?
Rom – en stad som nästlar sig in
I Rom kan man gå långt utan att det någonsin blir tråkigt. Där finns mycket att hämta för en stadsplanerare som undrar vad som får en människa att vilja vandra. Rom är en stad som nästlar sig in via sinnena. Det är inte människan som rotar sig på en plats - det är platsen som rotar sig i människan.
Odling som politisk handling
Stadsodling verkar vara en trend att räkna med och lanseras som vore den någonting helt nytt. Men stadsodling fanns redan på 1890-talet i Detroit.
Rätten till ett träd
Mamma intygar att hon kan se ett träd om hon bara lutar sig fram. Hon vet att jag i det närmaste betraktar det som en mänsklig rättighet att se ett träd utanför sitt fönster, skriver Titti Olsson, som tänker på vikten av att se ett träd utanför fönstret när man blir gammal och sitter hela dagarna vid sitt bord. Då är utsikten allt.
Undermåliga skolgårdar hämmar barnens utveckling!
Idag är det tillåtet att bedriva skolverksamhet i lokaler utan utemiljö. Detta strider enligt vår mening mot både förnuft och lagstiftning. Det krävs gemensamma insatser för att främja och förbättra landets skolgårdar och förskolegårdar, menar Petter Åkerblom, Movium, Johan Faskunger, utredare åt Statens folkhälsoinstitut , och Johan Tranquist
kanslichef, NCFF – nationellt centrum för främjande av god hälsa hos barn.
Är du för eller emot klimatet?
När världens ledare samlades i Köpenhamn för att lösa klimatkrisen misslyckades de. Att ta ansvar har visat sig vara för svårt på internationell nivå. Nu gäller det istället att våga ta steget till ett nationellt och lokalt – ja till och med ett individuellt – ansvar.
Är det möjligt?
Från skuld till ansvar
När detta skrivs är det avslutningsdag på Cop15 i Köpenhamn.
Går det att föhandla om klimatet? Vad skulle det innebära för stadsplaneringen om man införde nollvision, det vill säga förbjöd alla utsläpp av växthusgaser?
Staden som livsrum
Grått och gammalt om staden hos konservativ urban-kramare, tycker Måns Norlin på Movium om Larseric Johansons debattinlägg om stadens sanna värden.
Norlin tycker att Johansons inlägg luktar modernism. Dagens urbana människa är dock ingen produkt av modernismen, menar Norlin. Hon eller han väljer inte antingen staden eller landet, utan både och, samtidigt.
Urban-kramare förenen eder…
Det är hög tid att stå upp till försvar för staden. Inte för stadens avigsidor eller tillkortakommanden, men väl stadens kvaliteter. De kvaliteterna ökar knappast när vi nu ska ta hjälp av skogens träd eller lantgårdens kor, höns och grisar, anser Larseric Johanson, journalist på Tidningen Utemiljö.
-Det är dags för kamp. För ni finns väl, alla ni som njuter av staden och vill fortsätta att göra det. Ni som kan redovisa en ”stadsproveniens” i generationer, skriver han.
Gatukonst ger staden identitet
Staden består av rum. Inget rum blir ett hem förrän man har präglat det själv, därför måste moderna stadsplanerare lära sig att se gatukonsten som ett naturligt inslag.
Vi kan göra världen
lite, lite bättre!
Idag vet vi hur viktiga de gröna frågorna är, både för vårt eget och jordens välbefinnande. Borde det inte vara olagligt att känna till detta men ändå inte planera och agera utifrån det? Är inte det att medvetet vålla annan skada, eller i alla fall att hämma medmänniskors utveckling?
Lägg till ny kommentar