Det är lätt att bli glad när tillfälliga installationer och färgglada häng- och lekplatser dyker upp i stadsmiljön mot bakgrunden att barns och ungas platser blir allt trängre och färre. Barn och unga har ju sannerligen rätt till en stadsmiljö planerad också för dem. Ändå skruvar jag lite på mig och längtar efter kontinuitet, tillräcklig budget för bestående verksamhet och kurage att stå upp för barns behov i samhällsplaneringen. För inte är väl dessa tillfälliga lekplatser tecken på att vi gett upp? Inte nöjer vi oss med smågodis och har slutat laga den mer krävande och närande vardagsmaten? För utveckling och hälsa krävs en stabilare och mera långsiktig kosthållning än tillfälliga pop-up-platser.

Naturligtvis finns det en massa positivt med tillfälliga inslag i stadsmiljön. Som att vända uppochner på invanda perspektiv och låta en bilstinn gata bli sandstrand med parasoller under sommaren … det är både humor och allvar. Oväntade installationer märks, får publicitet och känns uppfriskande galna och definitivt kul. Tankar och fantasier väcks om vad stadsmiljön skulle kunna vara – för vem och vad den planeras och finns till. Det tillfälliga kan skapa opinion som driver fram förändring mot hållbarare och mänskligare städer.

För dem som arbetar professionellt med planering, utformning och förvaltning kan det tillfälliga vara ett sätt att öppna upp för nya idéer och lekfullhet. Med fullskaliga testbäddar kan man få erfarenhet av hur en ny utformning eller nytt innehåll påverkar. Vad händer med invanda mönster och gränser mellan det privata och offentliga? Hur blandas olika grupper i samhället, och vad kan platsen åstadkomma? Det tillfälliga blir ett sätt att utveckla och själv utvecklas. Men det räcker inte. En god vardag, livsmiljö, förutsätter en god och sammanhållen grönstruktur, bilfria cykelvägar till skola och förskola och nätverk av lekmiljöer. Det är parker och naturområden som hänger samman och gör det möjligt att röra sig i upplevelserik miljö på väg hem. Det är ohipp, vardaglig och stabil samhällsplanering, den som för inte så länge sedan genomsyrat vår planeringspraktik och som vi på något sätt fortfarande tror att vi har.

Så är det inte. Beställda planärenden inriktade på högsta möjliga exploatering håller planavdelningarna upptagna, och exploatörer saknar alltför ofta eget intresse för den gemensamma offentliga miljön – det kitt av grönska som lockar till en miljövänligare och hälsosammare livsstil. Brister kan inte kompenseras med tillfälliga pop-up-aktiviteter.

Jag vill slå ett slag för den alldagliga kommunala planeringen av grönområden med plats för både barn och vuxna. Den som skapar förutsättningar för ett gott och hälsosamt vardagsliv, där vi kan gå till och från skolan fem dagar i veckan, hämta och lämna på förskolan, gå ut med hunden, ta en sväng i kvarteret och få en nypa frisk luft, cykla till affären, hänga med kompisar. Med vardagsstruktur på plats är jag den första att sjunga tillfällighetens lov!

Det är inte antingen eller. Både den långsiktiga och stabila planeringen och det tillfälliga, galna behövs. Det har det gångna året visat: vårt stora behov av god upplevelsekvalitet i det vardagsnära, men också vår längtan efter överraskning och fest.