En smal och tillsynes oansenlig remsa mellan husen i bostadsområdet Nilstorp i Lund rymmer en dröm om staden. Drömmen handlar om staden som en vänlig, tillåtande och generös plats för barn, där vuxna med lek i sinnet, med skicklighet och ganska enkla medel skapat en lekplats i full tillit till barnens förmåga att själva fylla den med innehåll och egna berättelser. I en ouppmärksam vuxens ögon ser platsen numera mest ut som ett risigt snår av förvuxna buskar. I september kommer gula, blå och röda vildplommon, vackra men sura att bita i. Kanske är platsen som mest tilltalande ur ett vuxenperspektiv några korta dagar i maj när de skrangliga träden blommar i överdåd, omsvärmade av bin, humlor och mandeldoft.

Upptrampade stigar

Upptrampade stigar följer en låg vall in mellan träden, där någon har lagt en rad stenar som staket runt den högsta punkten och en gammal planka som bro över diket nedanför vallen. Vanliga sandlådor, småbarnslekplatsens lätt identifierade ”mammabänkar” vända mot solen och en gräsplan med några utlagda stenar som mål syns också. På gamla flygfoton, kanske från 1960-talet, får dungen plötsligt form. En ö sticker upp ur gräshavet. En enkel sökning i kommunens kart- och bildsamling leder spåren till en härlig ritning till en lekplats för det då nya bostadsområdet. Där träder lek-ön fram i hela sin skepnad: skattkammarö i skön förening med sjörövarskepp eller kanske riddarborg, grushav runtomkring, och titta, en vindbrygga! Då blir havet en vallgrav. Ritningen är signerad av stadsträdgårdsmästaren Oscar Ahlström i Lund, 1951. Den är ett av många fantasifulla lekplatsprojekt som tas fram som en självklar del av efterkrigstidens välfärdsbygge. Det är ofta fina och väl genomtänkta lekplatser, gärna på olika teman och ibland med insatser av anställd lekpersonal.

Kompakt tystnad

I en tidvis enkelspårig debatt om behovet av stadsförtätning lever många av dessa fint gestaltade lekplatser ett farligt liv. Medan röster har höjts för behovet av ett barnperspektiv i stadsplaneringen är tystanden kompakt när det gäller barnens rätt till sina egna kulturmiljöer. Med ratificeringen av den europeiska landskapskonventionen har Sverige bland andra länder förbundit sig att värna varje medborgares rätt att betrakta sitt ”vardagslandskap” som ett kulturminne. Med en ny, bredare syn på vårt gemensamma kulturarv är det hög tid att lyfta fram barnens platser i staden. I en krönika (SDS, jan. 2017) hävdar författaren Åsa Anderberg Strollo att det är elvaåringarna som ”bär upp Sverige”, som ”skramlar till flyktingboenden, styr upp demonstrationer, skänker gosedjur till Rumänien, röstar igenom grön skolmat och skriver brev till statsministern”. Så var finns ni, stadsplanekontorens sjörövardrottningar och kulturmiljömyndigheternas söderhavskungar? Vågar ni släppa fram era inre elvaåringar, svinga era träben och öppna kistorna med guldpengar för att värna om de levande kulturmiljöer som barnens lekplatser i staden är?

MÄRIT JANSSON & ÅSA KLINTBORG AHLKLO

är forskare vid institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning, SLU Alnarp, författare och redaktörer för boken Plats för lek, Svensk Byggtjänst, 2016.