Skulle en begravningsmyndighet kunna identifiera problem och utmaningar samt ta sig an strategiska frågor kring begravningsplatser i staden, frågar sig Helene Båtshake.

Både när städer expanderar genom utvidgning och när de förtätas uppstår strid och debatt om markfördelning. Den kamp som uppstår sker på olika plan och mellan olika intressen, både ifråga om huruvida bördig jordbruksmark överhuvudtaget ska exploateras och om så, vilka intressen som ska nyttja den: köpcentra, bostäder, industrier?

Men vilket utrymme tilldelas döden i dagens stadsplanering? Vilken prioritet har begravningsplatser när städer expanderar utåt och nya bostäder, serviceanläggningar, handels- och företagsområden planläggs? Begravningsplatser tenderar att få marken långt ut och långt bort. Marken som ”blev över”. Begravningsverksamhet är dock beroende av bra mark med god tillgänglighet. Begravningsplatser är inte något som ligger utanför staden där få eller ingen rör sig.

Känns bekant

Fenomenet känns dock bekant. Redan i slutet av 1700-talet när städernas befolkning ökade i snabb takt och kyrkogårdarna i städerna blev överfulla beslutades att anlägga nya stora begravningsplatser utanför städerna. Det tog inte många år för dessa begravningsplatser att hamna inne i städerna. På samma sätt har stadsbebyggelsen nått hela vägen ut och förbi de begravningsplatser som anlades i städers utkant kring sekelskiftet 18–1900.

Kampen om marken är hårdare idag än för 150–250 år sedan. Att ge plats för de döda är inte längre lika självklart när konsumtionens tempel ofta går vinnande ur striden om den attraktiva marken. Den snabba befolkningsökningen kommer också att ge avtryck inom begravningsverksamheten inom en inte alltför avlägsen framtid.

Myndighet saknas

Det finns inte någon samlad myndighet för begravningsfrågor som till exempel kan ta strid för begravningsplatsernas marktilldelning. För den enskilda kyrkogårdsförvaltningen blir det ofta en svår strid att utkämpa. Kanske är det just en begravningsmyndighet som behövs för att både kunna identifiera problem och utmaningar samt att ta sig an strategiska frågor. Likt Boverket behövs ett Begravningsverk som kan vägleda och ge råd, initiera forskning och driva utveckling.

Ett samlat grepp om begravningsverksamheten kan ge möjlighet att tänka nytt. Att kombinera ytor för rekreation och begravning är inte en ny tanke, men det är måhända dags att gå djupare in i denna tanke. Att förutse vilka önskemål om begravning som finns om 15–50 år och dessutom tänka in kommande tekniker, trender och utveckling är omöjligt, men det måste finnas en genomarbetad tanke, en plan. Att tänka gränsöverskridande och i nya banor utan att tappa den värdighet den sista vilan trots allt ska ha är nödvändigt.

Lika otänkbart

Är det vid köpcentrumet som morgondagens begravningsplatser kommer att ligga? Går det att gravsätta längs alléer i städerna eller går det att kombinera begravningsplats med lekmiljöer för barn? För lika otänkbart som kremering var för hundra år sedan ter sig dessa förslag idag.

Oavsett så måste begravningsmark finnas med och vara lika självklart som bostäder och servicebyggnader vid stadsplanering. Begravning är inte något perifert, även om vi ogärna tänker på döden till vardags.

HELENE BÅTSHAKE är landskapsingenjör, verksam vid kyrkogårdsförvaltningen i Helsingborg.