Debatten om konflikterna mellan stad och land står tyvärr allt för ofta kvar i den polarisering som skapar den. Vilket inte är så konstigt eftersom uppdelningen mellan stad och land som motsatser och valet mellan det framgångsrika industriella Sverige eller det föråldrade bondesamhället under lång tid präglat den svenska samhällsplaneringen. Att bryta polariseringen mellan stad och land innebär dock inte att olikheterna ska tonas ner. Tvärt om måste olikheter synliggöras och ligga till grund för specifika strategier beroende på lokala–regionala förutsättningar. Men, vi behöver istället för att utgå från stad som centrum och land som periferi, samt som varandras motsatser, definiera ett bredare spektrum av olika landskap och se urbanisering som en strukturell utmaning för mindre kommuner.

Skiftande bild

Ett exempel på perspektivskifte mellan centrum och periferi från mitt eget arbete med Skaraborgs kommuner är hur bilden av landsbygderna skiftade när de definierades som mellankommunala intressen. På så sätt blev de belysta som länkar med i många fall en större lokal arbetsmarknad än de enskilda tätorterna. När vi på motsvarande sätt definierade de mindre kommunerna som länkar till kringliggande regioner och som centrum i sina egna omland kunde fler lokala resurser synliggöras och lokala strategier utvecklas. Samtidigt leder naturligtvis inte fler kategorier av landskap i sig till att en allt mer omfattande urbanisering upphör med att vara problematisk för de mindre kommunerna. Det är dock – för att ge de mindre kommunerna ett större handlingsutrymme – viktigt att se hur urbanisering inte bara är en process av migration från landsbygder till städer.

Olika förändringsprocesser

Urbanisering bör istället, som urbanteoretikern Neil Brenner framhåller, ses som en mängd olika materiella och diskursiva förändringsprocesser som påverkar flöden av resurser, makthierarkier, infrastrukturer och lokalisering av verksamheter i alla landskapskategorier. Det som Brenner bidrar med genom denna argumentation är att lyfta urbanisering till en strukturell nivå där den mellankommunala och mellanregionala konkurrensen ingår i urbaniseringens koncentrerande och utvidgande logiker.

Med detta perspektiv blir det närmast hånfullt att prata om lokal och regional utveckling som ett lokalt arbete med att öka konkurrenskraft eller skapa attraktivitet för de mest attraktiva. Utmaningarna för de mindre kommunerna måste i ett polariserat samhälle även ses som en statlig angelägenhet som inte kan lämnas öppen som en fråga om mellankommunal och mellanregional konkurrens. Den svenska planeringens ambition om att skapa konkurrenskraft i ett glest befolkat land, och säkerställa en långsiktigt hållbar utveckling, riskerar annars att stora geografiska ytor och därmed delar av befolkningen inte ges möjligheter att bidra med sin fulla potential.

NILS BJÖRLING

Arkitekt SAR/MSA, doktor i stadsbyggnad på Chalmers Arkitektur, forskargruppen Urbana och regionala omvandlingar.