Staden är en aktuell fråga.  Ett av skälen till att den urbana livsformen får sådant fokus är att det löper en stark urbaniseringsvåg över världen. År 2008 inträffade brytpunkten när fler människor av jordens befolkning befann sig boende i städer än på landsbygden. I västvärlden har situationen varit så sedan ännu längre. Tendensen med en galopperande urbanisering kommer att fortsätta enligt alla prognoser. Många menar att vi måste bygga tätare städer. Byggbolagen, politikerna, fastighetsmäklarna men även bland ekologerna, stadsplanerarna och arkitekterna finns det många som ser framför sig en trängre och mera komprimerad stad. Konsekvensen blir en kamp om utrymmet i staden. I den processen får inte allt plats. En viktig fråga för stadsplanerare och politiker blir då vad vi kan undvara. Vad ska offras? Vilket pris är vi beredda att betala?

 

1 Den populära staden: Dagens levande stadskultur är välkommen. Det är en stark förbättring jämfört med hur det såg ut för bara ett par decennier sedan. För de av oss som är födda 1960 eller tidigare kan man vara lätt förvånad över att så många plötsligt vill bo i städer. På 1970-talet valde ingen det alternativet. 1970-talets stad var gjord för handel, transporter och trafik. Det fanns mycket lite som attraherade i dessa städer om man vill se staden som livsmiljö. Amerikanska downtowns är en frukt av detta. Ingen bor där. Den staden består av kontor, trafikleder och parkeringsplatser. Därför lämnade människorna staden under denna epok, även i Sverige. Idealet var det privata, att bo i egen villa. Av miljonprogrammets alla bostäder var så mycket som en tredjedel enfamiljshus. Kvar i staden blev bilar, parkeringar och de som inte hade några alternativ, ofta människor på samhällets skuggsida. Det var också skälet till att parker och torg under denna tid befolkades främst av det så kallade A-laget, missbrukare och hemlösa. Det var också skälet till att parker och torg hade en massiv nedgång under ett par decennier med början på 1960-talets mitt. Dagens intresse för stadsmiljö för människor är därvidlag positiv.

2 Täthetens pris: Idag propagerar många för att vi måste bygga tätare städer. Motivet är att människor ska komma närmare varandra för att utveckla sociala liv – interagera, ha det trevligt tillsammans. Och vi bygger också tätare. Men var ligger gränsen när den positiva tätheten blir en negativ sammanpackning? Många nybyggnadsområden i Stockholm idag byggs till och med tätare än i den befintliga innerstaden. Stenstadskvarteren på malmarna har en lägre exploateringsgrad än i exempelvis Årstadal, vars täthet är anmärkningsvärda 2,5 gånger högre. Denna knappt färdigbyggda stadsdel är så tätt byggd att det mesta inte får plats. Vad gäller barnperspektivet finns en riktlinje att på förskolorna ska varje barn ha tillgång till 30 kvm utemiljö. I Årstadal är den siffran 5 kvm. Här finns inte heller många offentliga rum. Tätheten har fått råda över stadslivet. Solen når inte ner på gårdarna.

Det är inte sant att en stad som Stockholm är en gles stad, som exploaterings- och täthetsförespråkarna ibland säger. Av de 50 tätaste städerna i Europa och Ryssland ligger Stockholm på 12:e plats. De som talar för en tätare stad måste förfina sina argument. De måste göra stadsbyggnad till mera än en ensaksfråga. Att bygga tätt för sociala kontakter är bra, men att bara bygga täta städer räcker inte. Det är att förenkla hur stadsbyggande går till.

3 Den bilburna staden: Skälet till att tätheten har så många förespråkare är att vi har upplevt en kort men ödesdiger period av modernistisk stad där stadsbygden är utdragen, gles och inrättad efter bilen. Sådana städer blir för ödsliga, inriktade på bilburna, saknar offentliga rum och därmed kontakt mellan människor, och saknar människor över huvud taget. Det slags städer vill vi inte ha. Vi måste bygga mer för människor än för bilar. Vi måste bygga tätare än Los Angeles. Men vi bör inte bygga så tätt att förskolorna och parkerna slängs upp på taken, som vi idag ser exempel på.

4 Vi måste syna argumenten: I täthetsdiskussionen finns också dolda agendor. Byggbolagen vill bygga med en högre exploatering eftersom det gagnar deras intressen. Byggbolagen nappar inte heller alltid på kommunala markanvisningar med motivet att de är för högt prissatta, medan det i själva verket rör sig lika mycket om en teknik för att dra ut på högkonjunkturen för byggindustrin. Byggbolagen utger sig idag gärna för att vara samhällsbyggare men är det ytterst sällan. De är aktiebolag med avkastningskrav. Och de lånar sin trovärdighet av de stadsbyggare som vill bygga tätare. 

5 Den blåögda ekologin: Ett argument som ofta används för att bygga tätare är att det skulle vara mera ekologiskt och hållbart och just de två orden verkar öppna alla tillgängliga dörrar i dagens debatt. Ju fler människor som bor på liten yta ju mindre reser vi, läser man. Det stämmer inte. Exempelvis reser stockholmare mest av alla svenskar. Man reser till lantställen, till shoppingcentra, till platser som ligger utanför staden, till sådant som inte ryms i den täta staden. Kanske till natur eller park. Tron på att den täta staden är ekologisk bygger på att alla stannar på samma plats och den logiken kantrar. Resvanor beror på så många andra saker.

6 De mindre städernas renässans: Är det bra att alla vill bo i städer? Vem ska bo på landsbygden? Vem ska producera maten? Av Sveriges 290 kommuner är nästan hälften minskande. Ska vi bara konstatera detta faktum och kalla det utveckling eller har det konsekvenser som vi bör göra något åt? Claes Caldenby, professor på Chalmers, säger i en diskussion om arkitekturens grundvärden: ”Mycket talar för att de mindre och medelstora städerna erbjuder högre livskvaliteter och med ett annorlunda organiserat arbetsliv skulle det vara fullt möjligt för flera att bo där”.  Frågan som reser sig blir: Bör vi med planerande åtgärder styra mot en mera balanserad utveckling, kanske regionalpolitik?

Thorbjörn Andersson

Landskapsarkitekt LAR/MSA

Professor SLU, Inst för Stad & Land