Den utvalda platsen för en lekplats, dess material och färg måste kunna tolkas fritt av både barn och vuxna och ska aldrig signalera könstillhörighet, skriver landskapsarkitekt Sara Frid med den nyrenoverade Fiskelekplatsen i Malmö som exempel. 

Sexåringen släpper taget om vagnens styre. Ansiktet trycks mot stängslet. ”Mamma! Snart är den klar! När lekplatsen öppnar ska vi ha kalas där.” På andra sidan arbetar man med att få de sista delarna på plats. Ett stiliserat blått vatten böljar tvärs över platsen. En bit bort sköljer vattnet fram mellan fören och aktern på ett sjunket skepp. Sjögräs sträcker sig mot himlen. Den ringlande kroppen av ett sjöodjur sticker upp ur ytan. Är det sjöodjuret som har brutit sönder skeppet? Eller har det strandat i en storm?

I leken kan jag bli vem jag vill. Lek är lust och upptäckarglädje, en intuitiv, gränsöverskridande handling. Att vilja och våga tro på det enskilda barnets egen förmåga och tala till den upptäckarglädje och fantasi som finns hos alla barn oavsett kön är mycket viktigt ur ett socialt hållbart perspektiv.

Barnens behov och lust det primära

Förutsättningar för att främja jämställd lek kan också främja en överlag utvecklande lek. Att alla barn får leka fritt förutsätter att de tillåts göra det och att vi vuxna, föräldrar, pedagoger och andra, har en medvetenhet om att det är barnens behov och lust som är det primära. Lekplatsens roll är inte att styra leken. Den är snarare att skapa ramar för berättelsen, den berättelse som i barnens fantasi och lek blir deras egen. Utomhusmiljön kan i sig skapa större rörelsefrihet och inte omfattas av lika mycket regler.

Temalekplats på Möllevången

Fiskelekplatsen är en temalekplats som ligger i stadsdelen Möllevången, Malmö. Den renoverades 2014 och är en del av den breda satsning på temalekplatser som Malmö stad genomfört under snart 20 år. Ambitionen med temalekplatserna har varit att skapa en varierad miljö sett till funktion, konstruktion, material och färger.

På Fiskelekplatsen blandas prefabricerade lekredskap som gungor och rutschkanor med oväntade material och former, som till exempel riktiga båtbojar i lysande orange och en mosaikklädd lekskulptur. Den böljande blå gummiasfaltsytan bryter genom sina mjuka vågor upp ytan i mindre rumsligheter och skapar rörelse, samtidigt som den binder ihop platsen. De rosa snäckorna som ligger strödda över lekplatsen har en mjuk, organisk form och slät yta men ett hårt material och de kan fyllas med allsköns bråte efter behag.

Motarbetande kodning i form och material

Plats, material och färg ska inte tydligt signalera könstillhörighet utan kunna tolkas fritt. Snäckorna är ett exempel på en motarbetande kodning i form och material. Ospecificerade miljöer och material lockar barnen att mer självständigt använda fantasin och själva ge materialen mening. Förhoppningen är att dessa mer ”otydliga” direktiv för lek kan ge ett större spelrum. Istället för att förstärka skillnaden mellan flickor och pojkar kan vi fokusera på de små barnens handlingar som inte skiljer sig så mycket åt.

Att även göra lekplatsen inbjudande för vuxna, dock inte på ett sätt som hämmar leken, kan också vara ett sätt att nå barn. På Fiskelekplatsen finns möjlighet att ha picknick eller bara sitta en stund på de stora träbryggor som löper ut i det stiliserade vattnet. Bryggorna är också placerade på ett sådant vis att de avgränsar lugnare sandlek för riktigt små barn från mer aktiv, rörlig lek för större barn.

Fler oprogrammerade fria lekplatser

Kanske kan vi i framtiden hoppas få se fler/mer oprogrammerade, friare lekplatser där inte former, material och ytor i så hög grad är definierade i förväg och barnen själva har en större frihet att omforma sin miljö.

Jag hoppas att vi kunnat infria sexåringens förväntan och att hens kalas blev bra. Att det var värt att fira.