Staden ska vara tillgänglig för alla. Men att prata om tillgänglighet är minerad mark. Ekonomiska intressen går före mänsklig värdighet, skriver Hanna af Ekström.

De första tillgänglighetslagarna gällande offentliga lokaler och allmänna platser kom 1966. Lagen stärktes ytterligare år 1977 och utvecklades ytterligare år 2000 genom Boverkets lagverk om enkelt avhjälpta hinder, som innebar att offentliga byggnader och allmänna platser skulle vara tillgängliga inom tio år. Idag, snart tio år efter Boverkets deadline, står vi fortfarande där med halvdan tillgänglighet och särlösningar.

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning skrevs på av Sveriges riksdag 2009 för att stärka rättigheterna ytterligare. Konventionen innefattar inte bara rättigheter att obehindrat vistas på allmänna och offentliga platser utan också perspektiv som ickediskriminering, representation och rätt till delaktighet i kulturlivet.

Svårt och ointressant

Inom design- och arkitekturbranschen råder åsikter om att tillgänglighet är tråkigt, svårt och ointressant – detta är vardagsmat både för personer engagerade i funktionsrättsrörelsen och tillgänglighetskonsulter. Idag är det jämställdhetsfrågor gällande genus som är en självklarhet i många arbetsbranscher.

Men när ska tillgänglighetsfrågor bli lika självklara? Det vi behöver är en normrevolution, där normbrytande funktionalitet inte är liktydigt med ”de andra”, utan en angelägenhet som angår oss alla.

Normen om den normala kroppen, som i kritiska funktionsrättsstudier kallas normat, är starkt förankrad i design och arkitektur. Den amerikanska designforskaren Aimi Hamraie kallar denna reproduktion inom design- och arkitekturvärlden för normatmallen, där vi utan att tänka utgår från att en kropp ska fungera på ett visst sätt.

Etablerat uttryck

Ordet funktionsvariation togs fram av funktionsrättsorganisationen Utopia och har blivit mer och mer etablerat i samhället. Ordet, som blivit en synonym till funktionsnedsättningen, var från början ett ifrågasättande av normen om den normata kroppen – vem kan egentligen kalla sig normal?

Utopia menar att vi alla har funktionsvariationer, bara mer eller mindre normbrytande. Och vår funktionsvariation är föränderlig under vår livstid. Sättet vi rör oss på och hur hjärnan och sinnena fungerar kommer aldrig att vara statisk.

Viktigt förhållningssätt

Att ha en kropp som på något sätt fungerar annorlunda än vad normen statuerat är inte lika med sämre. Vissa kroppar rör sig, tänker eller fungerar på ett annat sätt, ska värderas lika högt och vara lika självklara som en kropp som är mindre normavvikande.

Detta förhållningssätt tycker jag är oerhört viktigt för design- och arkitekturfältet, där ordet funktionsvariation kopplas till känslor översatta till ord som ödmjukhet, öppenhet och medkänsla.