
Barns livskvalitet avgörande
För första gången i mänsklighetens historia lever idag fler av oss i städer än på landsbygden. År 2050 beräknas 70 procent av jordens befolkning leva i städer och enligt prognoserna kommer majoriteten att vara under 18 år. Att anlägga ett barnperspektiv på stadsplanering, som sträcker sig bortom skapandet av lekplatser och grönytor, känns därmed minst sagt angeläget.
I den nyligen publicerade rapporten ”Cities Alive: Designing for Urban Childhoods” (ARUP) beskriver forskare hur en stadsplanering bättre anpassad efter barns behov automatiskt skapar inkluderande,
hälsosammare och bättre fungerande städer för alla. Faktum är att barns hälsa och grad av rörelsefrihet i en stad kan användas som indikator på dess hållbarhet och resilience.
Självständiga individer
För att kunna utvecklas till friska och självständiga individer behöver barn urbana miljöer som ger tillgång till rena och säkra gator, grönytor, ren luft, saker att göra, möjlighet att träffa vänner och en bostad, visar rapporten. En avgörande faktor för en barnvänligare stadsplanering är möjligheten att skapa sammanhängande infrastrukturer mellan offentliga platser, gator, natur och aktiviteter. Urbana miljöer med tätt trafikerade gator, dålig luftkvalitet och brist på öppna offentliga platser gör det svårt för barn att vara fysiskt aktiva (gå, cykla, springa och leka) i sin vardag. Det begränsar även deras möjlighet att röra sig fritt i sitt närområde, träffa kompisar och själva ta sig till fritidsaktiviteter.
Enligt rapporten är idag många av världens 11-åringar beroende av att en vuxen följer dem när de ska röra sig utanför hemmet, vilket inskränker deras integritet. Det bidrar även till den skrämmande faktauppgiften att hela 80 procent av världens tonåringar på grund av urbaniseringen rör sig för lite med ökning av fetma, diabetes och hjärtkärlsjukdomar hos gruppen som följd.
Var föregångsland
Sverige var en gång ett föregångsland när det gäller att inkludera barnperspektiv i stadsutvecklingen, särskilt i byggandet av nya bostadsområden. Men dagens stadsideal visar, enligt Eva Kristensson, forskare och lektor vid SLU, ett lågt intresse för barnen. ”Det är i första hand en stad för vuxna, anpassad för konsumtion och verksamheter med kontakttäta miljöer”, skriver hon i rapporten.
Så trots att vi idag, åtminstone i teorin, har all kunskap som krävs för att skapa hållbara livsmiljöer som gynnar folkhälsan, motverkar segregation och utanförskap, och som är tillgängliga och inkluderande för alla, bygger vi i praktiken i många avseenden det motsatta. Skribenterna i rapporten ”Designing for Urban Childhoods” uppmanar politiker, tjänstemän, fastighetsutvecklare, investerare och samhällsbyggare att formulera en gemensam sammanhängande vision för en barnvänligare stadsplanering. Har vi råd att inte ta vara på den möjligheten? Vilka blir konsekvenserna om vi väljer att avstå?
VERONICA HEJDELIND
Konstvetare och verksamhetschef på Arwidssonstiftelsen. Hon bloggar för Sveriges Arkitekter och skriver bland annat för tidskriften Arkitektur.
Gör upp med fördomarna!
Om storstadens exotifiering av landsbygden ges tolkningsföreträde riskerar de som bor och verkar där att bli underrepresenterade i sitt eget landskap, skriver landskapsarkitekt Johan Folkesson.
Staten måste ta sitt ansvar
Urbaniseringens utmaningar för de mindre kommunerna är ett statligt ansvar, skriver Nils Björling, stadsbyggnadsforskare vid Chalmers.
Vem värnar barnens vardagslandskap?
I förtätningsdebatten hotas många fint gestaltade lekplatser från 1900-talet. Vem värnar barnens rätt till sina egna kulturmiljöer?
Infrastruktur räcker inte
Infrastruktur kan bidra till ökad tillgänglighet. Det är nödvändigt – men inte tillräckligt, skriver Carl-Johan Engström, professor emeritus i regional planering.
Tillfälliga bostäder på tillfällig vistelseort
I år infördes en lag om gemensamt ansvar för mottagande av nyanlända. Kommer den att förändra någonting, frågar sig samhällsplanerare Linnéa Lindemann.
Förtätningen är nutidens dyra gissel
Förtätning leder till orimliga kostnader, skriver Bengt Persson. Vem är det som ska betala?
Behovet av bostäder är överdrivet
Tänk om 35 000 bostäder per år kan lösa ”bostadskrisen” – vilken vinst för alla, skriver arkitekt Christer Malmström.
Riv mer!
Det rivs för lite idag och framför allt rivs fel byggnader. Våga riva mer i stadskärnan, uppmanar Lotta Lindstam, stadsbyggnadsdirektör i Västerås.
Det finns inga svar i Planprocess-utredningen
Planprocessutredningens förslag måste förkastas av flera skäl: de ger inte någon lösning på det grundläggande problemet och är oroväckande illa underbyggda, skriver Claus Pedersen, planchef i Varberg.
Nytt är inte alltid bättre
Vart ska de som inte har råd att bo kvar ta vägen när det sista miljonprogramsområdet är renoverat, frågar sig Emil Pull, doktorand vid Malmö högskola och Roskilde universitet.