För första gången i mänsklighetens historia lever idag fler av oss i städer än på landsbygden. År 2050 beräknas 70 procent av jordens befolkning leva i städer och enligt prognoserna kommer majoriteten att vara under 18 år. Att anlägga ett barnperspektiv på stadsplanering, som sträcker sig bortom skapandet av lekplatser och grönytor, känns därmed minst sagt angeläget. 

I den nyligen publicerade rapporten ”Cities Alive: Designing for Urban Childhoods” (ARUP) beskriver forskare hur en stadsplanering bättre anpassad efter barns behov automatiskt skapar inkluderande,

hälsosammare och bättre fungerande städer för alla. Faktum är att barns hälsa och grad av rörelsefrihet i en stad kan användas som indikator på dess hållbarhet och resilience.

Självständiga individer

För att kunna utvecklas till friska och självständiga individer behöver barn urbana miljöer som ger tillgång till rena och säkra gator, grönytor, ren luft, saker att göra, möjlighet att träffa vänner och en bostad, visar rapporten. En avgörande faktor för en barnvänligare stadsplanering är möjligheten att skapa sammanhängande infrastrukturer mellan offentliga platser, gator, natur och aktiviteter. Urbana miljöer med tätt trafikerade gator, dålig luftkvalitet och brist på öppna offentliga platser gör det svårt för barn att vara fysiskt aktiva (gå, cykla, springa och leka) i sin vardag. Det begränsar även deras möjlighet att röra sig fritt i sitt närområde, träffa kompisar och själva ta sig till fritidsaktiviteter. 

Enligt rapporten är idag många av världens 11-åringar beroende av att en vuxen följer dem när de ska röra sig utanför hemmet, vilket inskränker deras integritet. Det bidrar även till den skrämmande faktauppgiften att hela 80 procent av världens tonåringar på grund av urbaniseringen rör sig för lite med ökning av fetma, diabetes och hjärtkärlsjukdomar hos gruppen som följd.

Var föregångsland

Sverige var en gång ett föregångsland när det gäller att inkludera barnperspektiv i stadsutvecklingen, särskilt i byggandet av nya bostadsområden. Men dagens stadsideal visar, enligt Eva Kristensson, forskare och lektor vid SLU, ett lågt intresse för barnen. ”Det är i första hand en stad för vuxna, anpassad för konsumtion och verksamheter med kontakttäta miljöer”, skriver hon i rapporten.

Så trots att vi idag, åtminstone i teorin, har all kunskap som krävs för att skapa hållbara livsmiljöer som gynnar folkhälsan, motverkar segregation och utanförskap, och som är tillgängliga och inkluderande för alla, bygger vi i praktiken i många avseenden det motsatta. Skribenterna i rapporten ”Designing for Urban Childhoods” uppmanar politiker, tjänstemän, fastighetsutvecklare, investerare och samhällsbyggare att formulera en gemensam sammanhängande vision för en barnvänligare stadsplanering. Har vi råd att inte ta vara på den möjligheten? Vilka blir konsekvenserna om vi väljer att avstå?

VERONICA HEJDELIND

Konstvetare och verksamhetschef på Arwidssonstiftelsen. Hon bloggar för Sveriges Arkitekter och skriver bland annat för tidskriften Arkitektur.