
Barns intressen måste tas tillvara
När det gäller barnens intressen i stadsbyggandet finns det anledning att agera. De kompakta städernas uterum utformas inte för barnens bästa, skolorna blir större och avstånden mellan hemmen och skolorna ökar, skriver Pia Westford, Boverket.
Medan centrala delar av städerna får fler högstadieskolor undviker kommunerna att bygga skolor i perifera stadsdelar. En viktig fråga att ställa i sammanhanget är hur barnens intressen kan tas tillvara på ett bättre sätt i den kommunala organisationen. I ett tidigare nummer av STAD (STAD nr 19, dec 2017) informerade jag om en studie där vi undersökt hur fem tillväxtkommuner planerar för nya skolor, mot bakgrund av friskoleformerna och idealet att bygga kompakt stad. I samma studie undersökte vi även hur planeringen av skolorna och deras lokaler är organiserad (Boverket 2017:16). Undersökningen genomfördes i Linköping, Uppsala, Malmö, Göteborg och Stockholm under 2016-2017.
Studien visar att samtliga undersökta kommuner genomgår – eller har under senare år genomgått – organisatoriska förändringar som syftar till en bättre framförhållning i lokalförsörjningen och ett mer effektivt lokalutnyttjande. Förändringarna har föranletts av tidigare misslyckanden att prognosticera behoven av skolplatser och att reservera mark för skolor i tidiga planeringsskeden. De förändringar som skett under senare år innebär att planeringsansvaret för grundskolans verksamhet förskjutits från stadsdelarna till den centrala utbildningsförvaltningen. Flera kommuner har tillsatt lokalstrateger i kommunledningen. Fastighetsförvaltningen är bolagiserad i fyra av kommunerna.
Stadsbyggnadskontorens och den fysiska planeringens roll ser lite olika ut i kommunerna. Ofta varierar förfarandet mellan olika stadsdelar och mellan olika stadsbyggnadsprojekt. En viktig anledning till variationen är att planläggningen startar med detaljplanen. Översiktsplanen används normalt endast för att synliggöra behovet av skolplatser inom nya stadsutvecklingsområden, ett behov som ofta ändras under detaljplaneprocessen. Dessutom saknas kommunövergripande kvantitativa kriterier för exempelvis promenadavstånd mellan hem och skolor eller till kollektivtrafiken.
Fyra av kommunerna har numera en förvaltningsövergripande samordningsfunktion för lokalförsörjningen. Denna kan ta sig olika former, antingen som en planeringsgrupp (Linköping och Uppsala), som ett samordningsprojekt (Stockholm), eller som i Malmö, en gemensam ”Plan för samhällsservicens markbehov för Malmö”. Planen bygger vidare på den kommuntäckande översiktsplanen. Även Linköping har tagit fram ett gemensamt dokument, ”Vägledning för förskolor och grundskolor i samhällsplaneringen”, med kriterier för fysisk integrering av grundskolor i olika stadstyper.
Vilka slutsatser kan vi då dra av detta? Omorganisationen i kommunerna bidrar troligtvis till att försörjningen av skollokaler kan hålla en jämnare takt med behovet. Samtidigt är det tydligt att de nya organisationerna ofta misslyckas med att tillgodose barnens intressen av närhet till skolan, tillgänglighet till utbudet av flera skolor och en i övrigt god bebyggd miljö. Anpassningen till konkurrensen om eleverna och till storskalighetsfördelar i skolverksamheten kommer i konflikt med stadsbyggnadskontorens intentioner. Täthetsidealet i stadsbyggandet bidrar till att skolornas volymer kan öka, men innebär också svårigheter att få plats med skolorna. Avsaknaden av avvägda kriterier och strategier bidrar ytterligare till att de effektivitetsdrivna strategierna för skolor blir styrande för hur barnens intressen tas tillvara.
Initiativen i Malmö och Linköping är i detta sammanhang lovande för framtiden, även om det kan vara långt att gå från policy till praktik. Sammanfattningsvis finns alltså starka skäl för stadsbyggnadskontoren att ta en mer aktiv strategisk roll i frågor om skolor, inte minst skolornas storlek och lokalisering.
PIA WESTFORD, arkitekt, Boverket
Detta är en bonusartikel ur STAD 21 som kommer ut den 28 maj. Temat är Barn har sin plats i staden! och handlar om barnperspektiv i planeringen.
Gemensamt ansvar för barns rörlighet
Planering och gestaltning av barns livsmiljöer har en avgörande betydelse för deras hälsa, skriver Veronica Hejdelind.
Behövs lekplatserna?
Det finns hinder och rädslor att övervinna för den aktör som vill bygga kreativt, utvecklingsfrämjande och barnvänligt. Men det är nödvändigt, skriver Ahmed Al-Breihi.
Vi har svar men vilka är frågorna?
Arkitekter arbetar med människan i fokus. Vi har lösningar som gynnar social hållbarhet men diskuterar sällan själva frågorna vi har svaren på, skriver Ninnie Hedström och Karin Fagerberg, verksamma på FOJAB.
Där bristen råder
Jaha, så bor man på en ö mitt ute i havet, omgiven av en massa vatten, skriver Pernilla Johansson från Gotland. Ändå präglas vardagen av vattenbrist.
De nya energilandskapen
Framtidens energiförsörjning kräver nya landskap. Men vem har tolkningsföreträde när det gäller att definiera vad landskap är och finns till för, frågar sig tankesmedjan Lablab i sin debatterande artikel.
Skogens träd på väg in i stan
I skogspolitiken talar man om skogens sociala värden. Det är ett mål som glömts bort, skriver Pär Fornling, som välkomnar samverkan mellan skogsvetenskap och landskapsarkitektur.
Planterar för allas vår framtid
Att anlägga fler koloniområden skulle öka den biologiska mångfalden i stadsnära miljöer och ge gröna ytor som är långsiktigt hållbara, skriver Ulrica Otterling, Koloniträdgårdsförbundet.
Stadskärnan föds på nytt
Stadskärnan är viktig för oss alla. Den är vår känslomässiga bindning till en stad och skyltfönstret för stadens attraktionskraft, skriver Björn Bergman, vd, Svenska Stadskärnor.
I skavet mellan urbant och ruralt
Dualistiska kategorier som stad och land, eller urban och rural, är motsatspar som hjälper oss att förstå och förklara vår omvärld, skriver Elin Slätmo, Nordregio.
Tar vi vägen för given?
Har vägen och dess förhållande till samhällsbygget börjats ta för given av arkitektkåren, frågar sig Johan Folkesson, chefsarkitekt vid Trafikverket.
Lägg till ny kommentar