Det råder kunskapsbrist hos dem som designar barns utemiljöer. Trendiga material – som gummiasfalt – väger tyngre än vad som är bäst för barn och miljö, skriver Emma Crawley, projektledare för pedagogiska skolgårdar i Västerås och tidigare skolgårdsinspiratör i Malmö, som utifrån miljöpsykologisk forskning skapat verktyget lekvärdefaktor, som lämnar utrymme för landskapsarkitektens kreativitet och kompetens.

I ett inlägg i TV4 Nyheterna strax före jul (2013-12- 19 kl 19:24) visar en kvinna från en nybyggd skola runt på skolans takterrass och visar utsikten över utemiljön. Det är en grundskola i Hammarby Sjöstad. Hon berättar stolt om hur fantastisk den nya skolgårdsmiljön är, trots att den är mindre än alla rekommendationer. ”Takterassen är inredd som ett pedagogiskt rum”, säger hon.

Flerfärgad gummiasfalt

Bilderna visar gummiasfalt i olika färger på en helt kal yta omgärdad av glasväggar mot skolgården. Skolgården är byggd i etager, med en tunnelrutschkana som knyter samman de två nivåerna och en gigantisk klätterställning av stockar. Marken är starkt färglagd och växtlighet saknas helt.

Jag ryser. På vilka sätt är detta en pedagogisk miljö? Den påminner mig snarare om de inomhuslekland där en timme nästan är mer än man orkar med, sedan är man helt slut – vuxen som barn. Och detta är en miljö som är pedagogisk? En rekreativ miljö?

”Här ska barnen springa av sig, rastas för att orka sitta stilla”, som utbildningsminister Jan Björklund utryckte sig förra våren. Hamsterhjul, sa någon.

Sällan utomhus

Natur är rekreativ. Det har vi vetat länge. Natur ger återhämtning. En naturlig miljö är föränderlig vilket gör den intressant från dag till dag i många år. I samma tevereportage uttalar sig några tonårsflickor som går på skolan. De säger att de inte är ute så ofta, men tycker det är viktigt för de små barnen att ha en bra lekmiljö. Kanske skulle till och med tjejerna välja att gå ut om skolgården var en miljö som tilltalade dem och väckte deras intresse istället för att tala om skolgården som om det vore en plats bara för de små barnen.

En naturlig miljö med små naturreservat för insekter och andra smådjur, eller odlingar från jord till bord, ger möjlighet till ett hållbart lärande i alla ämnen. Med en sådan miljö kan vi prata om en pedagogisk miljö. En miljö för lärande om alla de fenomen vi omges av. Som vi är beroende av.

Utan reaktion

Att pedagoger och rektorer runt om i Sverige accepterar en hårdgjord miljö för barnen att vistas i dag ut och dag in är för mig omöjligt att förstå. Att inte Skolverket/Skolinspektionen reagerar är också en gåta.

När jag arbetade som skolgårdsinspiratör i Malmö tog vi fram ett verktyg som vi valde att kalla lekvärdefaktor. När detta används vid planprocessen får arkitekten/landskapsarkitekten klart för sig vilka typer av gårdar som erbjuder hög lek- och lärandekvalitet.

En fin sak med lekvärdefaktorn är att den lämnar stort utrymme för landskapsarkitekten att använda sin kreativitet och kompetens. Den ger också möjlighet att bjuda in förskolan att vara delaktig för att utveckla en miljö med mycket personlighet. Dessutom bygger den på miljöpsykologisk forskning kring vilka faktorer som är viktiga för barn i deras vardagsmiljö. Vi måste förstå att det är stor skillnad på en miljö som barnen besöker en gång då och då och en miljö de ska vistas i varje dag. År ut och år in.

Alla vill väl

Jag är övertygad om att damen i reportaget, precis som rektor, förvaltare och skolverket, vill barnens bästa när miljön planeras och bedöms. Tyvärr tror jag det finns en stor brist på kunskap och risken finns att nyhetens behag och andra intressen väger tyngre än vad som är bäst för både våra barn och vår miljö.

Miljöpsykologer kan hjälpa till att analysera miljöer ur ett människoperspektiv och hjälpa till att ta fram hälsofrämjande miljöer. Men för att hålla fokus genom hela plan- och byggprocessen kan lekvärdefaktorn användas som stöd eller som en kravspecifikation. Något som behövs både när skolor och förskolor byggs.

Denna text är tidigare publicerad i nummer 4 av Tidskriften STAD – debatt och reflexion om urbana landskap.